Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna)
”Man ska aldrig lita på en dansk som inte är luden
på handens insida”.
Herr Hemmings ord hade flera gånger ljudit i
hennes huvud sedan igår. Han var en usel förrädare, men även en sådan ynkling kunde
ha turen att kläcka ur sig något sant då och då.
Kristina suckade djupt. Ljudet nästan ekade i det
annars tysta rummet. Ingen av dem hade knappt sagt ett ljud på hela dagen. Till
och med Nils var lugn och tyst där han satt uppkrupen i fönstergluggen, det
bloda håret tryckt mot stenen och en tom blick riktad ut mot staden varifrån
det då och då hördes dova skrik. Hon betraktade honom med en viss frånvaro i
blicken. Han var lik sin far både till utseende och sätt. Samma djupblå ögon
och blonda kalufs.
Igår hade åttaåringen varit fly förbannad när han
och de övriga tre barnen förts till henne och modern där de satt fängslade i
ett av gästrummen. Hon saknade Sten så det skar i bröstet. Det hade hon i och
för sig gjort ända sedan han dog förra vintern, men nu mer än någonsin. Vad
skulle det egentligen bli av dem?
Kristina lät blicken vandra från sin äldste son
till sin mor som satt i stolen bredvid hennes framför den öppna spisen. Hon
undrade hur modern skulle klara denna påfrestning. Sigrid Eskilsdotter var en
mycket stolt och självständig kvinna, men hon började bli till åren kommen. Sedan
hennes andra make dog bara ett år efter att Kristina föddes, hade hon ensam
uppfostrat både henne och hennes bröder. Magdalena, fyraåringen, hade somnat i sin
mormors famn. Hennes ljusbruna hår, hängde över hennes arm.
Döttrarna hade båda tagit situationen med ro och
när tvååriga Anna klappat på vakten som bar in henne i fängelset dagen innan,
hade hon undrat om hon egentligen förstod så mycket. Även hon sov, men i den
stora säng som fanns i det lilla rummet där de alla sex trängt ihop sig under
den föregående natten.
Kristina förde en halvt frånvarande, men öm hand
genom den rödbruna kalufsen på den lille pojken i sin famn. Treårige Svante var
inte som sin bror. Han var känslig och blyg med ett mycket milt sätt. Det
första han hade gjort när han återförenats med henne föregående kväll var att
kasta sig i hennes famn och sedan hade han vägrat släppa taget om henne. Tack
och lov hade han slutat hulka och kippa efter andan, men gråten verkade när som
helst överfalla honom, så Kristina gissade att det bara var tillfälligt. De
runda kinderna var blossande röda av upprördheten och dyblöta av tårarna som
fallit ner längs dem. De djupblå ögonen var ännu till hälften fulla med färska
tårar som formade små diamanter i hans ögonfransar. Tummen var fast förankrad i
hans mun, en vana som hon hoppades att han vant sig av med, men som plötsligt
var tillbaka.
Ytterligare ett dovt skrik utifrån fick Svante att
hoppa till och trycka sig emot henne så hårt han kunde. Han gav ifrån sig ett
ljud som lät som en blandning mellan ett gnäll och en snyftning. Kristina
vyssjade och böjde fram huvudet för att placera en lätt kyss på sin sons
hjässa. En ny våg av tårar rann ner längs pojkens kinder och han stoppade åter
in tummen i munnen.
Hon borrade ner näsan i pojkens hår och drog in
ett djupt andetag. Insöp doften av barn och försökte få den att lugna hennes
tankar. Det var hennes släktingar, vänner och undersåtar som avrättades där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.