Västerviks stadsfullmäktige gav 1933 ut ett verk i två delar om stadens historia. Jag har läst delar av Folke Lindbergs del Tiden 1275-1718 som handlar om det stureska grevskapet i min jakt på Märta Leijonhufvud.
Märtas make Svante Sture utsågs till greve i samband med Erik XIV:s kröning i juni 1561. Greve-titlarna är något som Erik hittade, men det verkar som att han inte riktigt verkade veta exakt vad det skulle innebära. Ett donationsbrev gällande Nya Västerviks stad, Stegeholm och 54 gårdar, de flesta i Tjust härad utfärdades först 11 juni 1562 där det klargjordes att grevarna inte fick ha för stort maktutövande eller ta ut extraskatter. De fick heller inte blanda sig i förvaltning och rättsskipning. Folke Lindberg menar att västerviksborna nog inte märkte särskilt stor skillnad eller var medvetna om att de blivit del av ett grevskap. Däremot skriver han också om ett brev de skickar till sin Nådige herre och husbonde redan i september 1562 i vilket de ber Svante om att slippa de hårda utförselförbud på hästar.
Tyvärr hann inte Svante ta sig an problemet innan Erik XIV skickade honom till Reval (dagens Tallinn). Han fick sedan fram till sin död i Sturemorden 1567 en större mängd andra uppdrag, varför han aldrig hann engagera sig ordentligt i sitt grevskap.
![]() |
| Svante Sture |
Efter att ha bistått sin systerson Johan III i upproret mot Erik XIV, fick Märta Leijonhufvud tillbaka grevskapet 1570 som då hade utökats till att innehålla, förutom borgen Stegeholm och Västerviks stad, totalt nitton socknar och en mängd hemman i Småland, Västergötland och Södermanland. Grevarna (eller i fallet med Märta grevinnan) fick nu också en del politiska befogenheter som t.ex. domrätt.
Märta verkar ha utnyttjat denna rätt vid minst ett tillfälle när borgmästare Vaste Andersson hade mördat en man någon gång i början av 1580-talet. Hon förvisade honom då från staden och han omtalas senare i Söderköping som gravt alkoholiserad och anklagades där för att ha haft sex med en ko. Däremot ska Märta ha låtit slottsfogden Per Nilsson vara kvar trots att flera anklagade även honom för mord på flera personer. Varför hon fattade olika beslut om olika personer, berättar inte källorna. Det kan vara såväl bevisföring, som Märtas egna sympatier eller andra orsaker.
Märta tillsatte också en präst som, vad det verkar, agerade för hela socknen. Det finns en del motstridiga uppgifter om ett kapell på Stegeholm, men jag har tyckt att borgen dels är alldeles för liten och dels att det är för nära till stadens kyrka, varför jag inte riktigt har trott på det.
![]() |
| Mauritz Sture |
Folke Lindberg beskriver Märta som "...ett resolut och rivande fruntimmer, vida mer beredd att hävda sina intressen än den ytterst lojale, något tröge greve Svante hade varit." Detta stämmer med den bilden jag själv har fått av henne och jag är helt och hållet för att återintroducera benämningen "rivande fruntimmer". Däremot skulle jag aldrig kalla Svante för "trög".
I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag att Bo Eriksson verkar ha en väldigt underlig uppfattning om Svantes karaktär. I största delen av den övriga litteraturen (Jag ber att få återkomma om Tomas Bloms bok om Sturemorden i serien Sveriges dramatiska historia.) skildras Svante framför allt som "lugn" och även tillbakadragen. Alfred G. Ahlqvist i sin Om Sturemorden (1877) beskrivit honom som "skapad för lugnet och skuggan" och faktum är att även Eriksson på sätt och vis kan sägas erkänna att Svante inte är den ondsinte, maktgalne maffiaboss han målar upp i resten av boken när han skriver att Svante framstår som "något tråkig i källorna".
Som jag varit inne på väldigt många gånger tidigare, har jag väldigt svårt att se Svante som vare sig maffiaboss eller tråkig och jag tror inte heller att han var trög. Den uppfattning jag har fått genom att studera både hur han agerar och hur han uttrycker sig gör att jag helt lutar åt att han var en snäll, mild och introvert man som säkert inte är jättebekväm att vara i rampljuset, men som vet att han måste. En bra modern jämförelse är svenske statsepidemiologen Anders Tegnell. En man som definitivt inte verkar särskilt "trög". Tvärtom. Jag tror det tyvärr är så enkelt att vi inte är vana vid att se denna typ av man i det offentliga, vilket verkar göra en hel del oerhört konfunderade av hur de ska hanteras.
![]() |
| Svante Sture d.y. |
Märta dog på Stegeholm 15 januari 1584 och hennes och Svantes äldste levande son Mauritz Sture tog över. Han dog emellertid redan 14 mars 1592 och lämnade efter sig två minderåriga söner. Därför tog hans änka Anna Horn över och styrde grevskapet med hjälp av sin svåger Karl Sture. Den senare förhandlade 1597 med västerviksborna åt sin kusin hertig Karl trots att det annars var länsinnehavarens uppgift.
Anna och Mauritz son Svante Sture (d.y.) tog som vuxen över grevskapet och kan ha dött på Stegeholm 3 april 1616 endast 29 år gammal. Han efterlämnade bara en dotter, Anna Margareta Sture varför Sture-ätten dog ut på svärdssidan med honom. Grevskapet återgick därför 1618 till kronan.
Västerviks historia innehöll en mängd nya uppgifter om Sturarna och deras relation till sitt grevskap som jag uppskattade mycket. Det jag fann mest intressant var Folke Lindbergs skildring av Märta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro om en man på 1930-talet, skyler han inte undan henne och hennes gärning. Tvärtom, verkar han genuint intresserad i vad hon gör. Inte heller nalkas han henne med en yrvaken chock över att hon är kvinna eller tycker synd om henne utan han verkar vara genuint intresserad av hur hon skötte sitt grevskap trots konstaterandet att det nog aldrig blev någon administrativ enhet för att det mest styrdes av kvinnor och unga, oerfarna män. Jag ska erkänna min förvåning över att hitta den mest genomgående skildringen av Märtas liv (åtminstone den sista delen av det) i en bok från 1933, men samtidigt tycker jag det funkar mycket bättre att inte lägga för stort fokus på att hon är kvinna. Det gör det någonstans lättare att komma ihåg henne som person då.
Bilder av Sturarna lånade från Wikipedia.







