Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år

Idag (7 november 2020) är det femhundra år sedan det värsta terrordådet i Nordens historia började. Det har sagts väldigt mycket underligt om Stockholms blodbad inom den populärvetenskapliga historieförmedlingen i såväl Sverige som Danmark på senare år. Men den här femhundraårsdagen vill jag faktiskt inte ägna åt förminskningen av händelserna, försvaren av Kristian II och ärkebiskop Gustav Trolle eller märkliga försök att idiotförklara och skuldbelägga Kristina Gyllenstierna. Istället vill jag ägna ett inlägg åt ett förmedlingsförsök som jag faktiskt tycker är helt okej nämligen Medeltidsmuseets utställning Stockholms blodbad 500 år. 

Ett tecken på hur mycket kunskapen om Stockholms blodbad "sitter fast" är att Medeltidsmuseet i beskrivningen av utställningen på sin hemsida inte tagit hänsyn till det nya vittnesmål från Olaus Magnus som upptäcktes för bara några år sedan och som jag skrev om i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018). Medeltidsmuseet menar på hemsidan att bara 82 personer miste livet i Stockholm, men Olaus Magnus skriver att han såg fler än 120 personer dödas. Det finns en tendens till att nedvärdera vittnesmål när det kommer till 1500-talets Sverige, men särskilt som vi inte har några uppgifter på exakt hur många tjänstefolk som faktiskt dödades på Stortorget, tycker jag inte det finns någon orsak till att ifrågasätta vittnesuppgifter. Sist jag kollade var tjänstefolk också människor. Medeltidsmuseet ignorerar dock inte Olaus Magnus i själva utställningen. Man verkar tvärtom ha försökt att låna in boken i vilken han skrivit ner beskrivningen från Kungliga biblioteket, men fick nöja sig med en kopia.

Likadant hade man kanske kunnat undersöka lite om hur Kristian II tillsätter biskopar. Vare sig Didrik Slagheck eller Jens Beldenak är några "kunniga teologer" som Medeltidsmuseet påstår, utan har mer fått sina biskopstitlar för att Kristian II både ska få makt över kyrkan och för att de ska vara fullt medvetna om att de har honom att tacka för allt och att han kan ta ifrån dem det om de inte gör som han säger. Därför blir de danska biskoparnas (lyckade) försök att få honom avsatt i Danmark bara ett par år efter att svenskarna sparkat ut honom, faktiskt rätt spektakulärt. Inte heller skulle jag säga att man behöver ägna ännu mer tid åt att diskutera vem som var "drivande" och ansvarsfrågan. Att det är det som har tagits allt fokus, tycker jag snarare är anledningen till att forskningen om blodbadet sitter fast. Som arkeolog måste jag slå ett slag för att studera vad folk gör, vilket jag till min glädje upptäckte är en metod som används av Gender and Work-projektet vid Uppsala universitet. Det är min uppfattning att det finns mycket att hämta där. Den främsta responsen mot blodbadet: att svenskarna slänger ut Kristian är t.ex. om möjligt ännu mer förminskat än själva blodbadet.

Överlag tycker jag däremot att utställningen är helt okej. Stockholms blodbad är normalt sett väldigt frånvarande i Medeltidsmuseets utställningar som framför allt är fokuserad på medeltida (tror hög- och senmedeltida) vardagsliv i Stockholm och jag är glad att de har lyckats samla ihop Karl-Olof Björks träskulpturer som skildrar blodbadet och de huvudsakliga aktörerna. Normalt sett finns bara skulpturen av biskopen Hans Brask på museet och jag har länge velat se övriga skulpturer, så jag fann det därför väldigt trevligt att de lyckats samla alla igen. De är väldigt uttrycksfulla och personliga, men har samtidigt en grovhet som liknar medeltida träskulpturer.

Medeltidsmuseet har stundtals lite väl långa texter, men de är relevanta för ämnet och jag fick faktiskt lära mig ett par saker som jag inte hade koll på sedan innan. T.ex. att landsknektarnas härjningar i Stockholm efter blodbadet måste ha varit omfattande eftersom det nya rådet kräver av deras skotske ledare ett löfte att de knektar som använder övervåld ska straffas. Vad jag däremot inte sett att någon reflekterat över är att Stockholm var en stad full av änkor och barn. Att det finns så få män kvar i staden kan man misstänka är orsaken till att Gustav Vasa låter stockholmsborgaren Gorius Holste, som var lojal mot Kristian II, sitta kvar till en början.

En av texterna är en lång lista av folk som dödades av Kristian II både i Stockholm och i övriga Sverige och Finland. Däremot märkte jag att en person står med och att man har utelämnat en annan som har minst sagt lite annorlunda öden. En del av adelsmännen presenteras dessutom lite närmare tillsammans med sina vapensköldar. Jag hade önskat att man fick veta lite mer om dem, men bara listan gör att man får en uppfattning av omfattningen på händelsen. Jag uppskattar verkligen att det är en normal ton i texterna och inte den extremt upphetsade som är alldeles för vanlig i populärhistoriska skildringar av 1500-talets Sverige i allmänhet och i skildringar av blodbadet och Sturemorden i synnerhet. Inte minst personskildringarna är präglad av en helt annan lugn ton och ord som "psykopat" och "maffia" lyser helt med sin frånvaro. Istället får man en saklig genomgång av de inblandade som jag faktiskt uppskattade. Det mest dramatiska är det uppdukade rödfärgade bord som möter en direkt när man kommer in i utställningen och det är inte något som direkt stressar upp en på samma sätt som det jag kommit att benämna som "våldsporr" i texterna i utställningen Gustav Vasa talar ur skägget i t.ex. mitt inlägg Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020)

Jag tyckte också om att man inte gav en väldigt lång invecklad bakgrundshistoria till blodbadet med början i Magnus Erikssons maktövertagande i Sverige och Norge 1319 eller drottning Margaretas unionsbildande 1397. Det senare nämns, men istället för att berätta hela Kalmarunionens historia, har Medeltidsmuseet valt att bara göra en kortare sammanfattning för att sedan fokusera på blodbadet. Jag uppskattade också att man faktiskt inte ser det som hände i Stockholm som en isolerad företeelse utan faktiskt tar upp övriga platser där Kristian dödar folk i Sverige och Finland som ofta har skildrats som händelser under hans Eriksgata, vilket jag aldrig förstått.  

Något som jag saknade var mer om de svenska adelskvinnorna och -barnen som fängslas i flera år i Danmark. Detta brukar bara bli ett kort konstaterande i historieböckerna. Jag har fått intrycket att mångas syn på adligas fängelsetid är lyxliv på ett slott med utegångsförbud. Den bilden träder inte direkt fram i Per Brahes skildring av fängelsetiden. Han är yngst av de som överlever fängelseperioden och skriver om hur de får jobba hårt för mat och andra förnödenheter. Emot att det skulle handla om lyxliv står också att så många av kvinnorna och barnen dör, men Bo Eriksson menar att de skulle haft tid och ork att vara svartsjuka på varandra för att man strävade efter att ha högst status som fånge i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, vilket jag skrivit om i mitt inlägg Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). I inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) tog jag upp att det finns likheter med boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 där man lät boerkvinnorna och -barnen tyna bort i vad som kommit att kallas de första koncentrationslägren. Att Per Brahe dessutom skriver att de fick slita hårt för förnödenheterna gör parallellerna till koncentrationsläger ännu mer relevanta. Den enda av dessa kvinnor och barn som omtalas i Stockholms blodbad 500 år, trots att de borde räknas som Kristian II:s offer, är dock Kristina Gyllenstierna.

Som jag sagt innan har mycket "konstigheter" framlagts om blodbadet på senare år och det bästa med Stockholms blodbad 500 år är att Medeltidsmuseet inte brytt sig om merparten av dessa utan tagit fasta på uppgifterna om det. Man har en betoning på Stockholm, men tar samtidigt upp Kristians övriga dödande i Sverige och Finland som alldeles för ofta betraktas som något separat. Man skulle kanske ha kunnat gå in mer på dessa händelser (särskilt som de är mindre kända), men det är en liten utställning, så jag ser det inte som någon större brist. Särskilt inte som Medeltidsmuseet lyckats göra en utställning utan att hänge sig åt överdramatisk "våldsporr" som t.ex. den ovan nämnda utställningen Gustav Vasa talar ur skägget präglades av. Kort sagt en sansad, värdig utställning som jag blev positivt överraskad av.