Nytt år - Ny start?

Så här vid årsskiftet är det ju vanligt med en sammanfattning och funderingar kring framtiden. Jag ska inte sticka under stol med att 2022 inte var ett helt bra år för min del även om jag fick möjlighet att utforska Danmark betydligt mer än jag har gjort tidigare. Detta är jag oerhört tacksam för, inte minst för att jag upptäckte Lejre på allvar och fick tillbaka mitt intresse för den skandinaviska järnåldern.

Jag har nu i mellandagarna börjat gå igenom mina anteckningsböcker från de senaste 5,5 åren och det har lett till insikten om hur oerhört pinsamt det är att läsa det jag skrev då. Så mycket av det är inte längre förenligt med det jag nu vet om det svenska 1500-talet och 1500-talssvenskarna, ett tecken på att jag "känner" dem bättre och har mer kunskap om världen de levde i. Jag är också förvånad över hur pass lång tid det tog för mig att ge upp planerna på ett övergripande Vasa-epos och fokusera på Märta Leijonhufvud och Svante Sture för det var typ bara om dem jag skrev. 

Nästa år (åtminstone efter att de bytt fönster i mitt hem) ska jag verkligen försöka att inte stressa och framför allt inte att vara så förbannad och snarstucken som jag har känt mig de senaste 2-3 åren. Ihop med två vänner har jag planer på att ge mig ut på ett litet äventyr som förhoppningsvis leder till något produktivt. 

Här på bloggen har jag lite platser och böcker som jag länge tänkt skriva om, men inte kommit mig för. Jag skrev lite om det i inlägget 5 år (12 november 2022) och jag har nu ännu mer att lägga till på den listan. 

Ett exempel på det som kommit till nyligen är en återvändning till Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande som jag skrev en del om i inlägget Karin Schager -Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande (26 december 2022). Utöver att förklara traditionerna kring Staffan Stalledräng, går hon närmare in på trettondagshelgens kyrkospel och stjärngossetåg, vilket jag valde att spara och har för avsikt att skriva om nu till trettonhelgen. Jag finner också Schagers tolkning av de gotländska dopfuntar som hon nämner i sin bok väldigt intressant och det är också något jag har för avsikt att göra en djupare dykning i under året som kommer. 

Något jag framför allt vill göra är att verkligen strukturera upp min Märta-berättelse. Som det är nu är det mesta skisser till olika scener spridda på 14 anteckningsböcker (där jag även har anteckningar från det jag har läst, hört, sett etc.), men de finns även som utkast här på bloggen och på min e-post samt på diverse lösrivna papper här och där.

I mina efterforskningar har jag försökt att vara så tvärvetenskaplig som möjligt och jag finner att antropologi och etnologi har gett mig enormt mycket kunskaper om hur människor fungerar socialt och kulturellt, vilket jag finner vara en brist hos den populärhistoriska förmedlingen i dagens Sverige. Givetvis tycker jag det är tråkigt att historikern My Hellsing drabbades av utmattningssyndrom som hon öppenhjärtigt skriver om i krönikan Min väg till utmattning (Tidskriften Respons 6/2021), men de insikter om sin egen forskarroll som sjukdomstiden givit henne stämmer väl överens med de jag själv fått, inte minst genom min egen psykiska ohälsa:

Det har gått upp för mig att jag är minst lika emotionell som intellektuell. Eller snarare att det inte finns någon poäng i att skilja dem åt, båda behövs. Engagemang, kreativitet, empati och intuition är känslor som är centrala i arbetet som humanistisk forskare – ja, i vilket arbete, och i vilken del av livet som helst. De är känslor att bejaka, omhulda, förstå, acceptera – och vila sig ifrån. Vad vore en logiskt strukturerad tanke i skrift värd för läsaren om den inte förmår beröra? Vad ska vi med självförtroende till om inte självkänslan finns där? Emotionell stabilitet, det vill säga trygghet och tillit, har för mig inneburit den bästa språngbrädan för intellektuella risker.

Vi är, precis som historiska personer, människor. Varför skulle vi inte kunna använda den delade erfarenheten vi har i historieskrivningen? I grund och botten är vi inte så olika. Det är därför som jag ser på det förflutna som en annan kultur mer än som en annan planet befolkade av helt andra varelser så olika oss att vi inte alls kan förstå dem. Det är också därför som jag finner fiktionen många gånger vara ett bättre medel att förmedla historia på. Det gör det friare att undersöka historiska personer och deras relationer då konst, till skillnad från historieskrivning, inte har några krav på sig att vara 100% korrekt. (Vad jag anser om hur det kravet upprätthålls i svensk populärhistorisk förmedling tror jag har framgått ett flertal gånger här på bloggen och jag är faktiskt riktigt förfärad över att vi verkar ha fått två så totalt olika historieskrivningar idag.) Med detta sagt anser jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på de många olika källmaterialen som vi har kvar från det förflutna. Den kan gå på djupet och lyfta människorna; beröra. Sommarlovsprogrammet Salve som SVT visade sommaren 1997 är som jag skrivit flera gånger, t.ex. i inläggen Salve (22 mars 2018) och Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning (13 december 2022) är lite av mitt ideal på många sätt.

Det är oerhört jobbigt, tidskrävande och frustrerande att försöka bena ut de historiska personerna och händelserna från den modernpolitiska agendan hos senaste hundra årens svenska historiker och kulturprofiler, men nu när vi kommer in på det 500:e året efter det, för Sveriges och svenskarnas frihet så viktiga kungavalet i Strängnäs, känns det som att det verkligen är på tiden.