Kalø slottsruin - I Gustav Vasas fotspår

"När nu så skett var att de vore bortförde för fångar, förskickade Konung Cristiern dem om, och blev Götstaff Ericson antvardad en Dansk Riddare i händer benämnd Eric Erichson till Kallöö. Samma Herr Eric Erichson var en ärlig och from man, han höll honom så passelige väl, dock behagade honom den spisning där vånkade (nämlige salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill) så att han hade endels så gärne varit om halsen som han levde i sådane ömke, efter han fast bätter var van i sitt fädernesland."

 

~ Peder Swart, Gustav Vasas krönika (redaktör Mikael Mosesson 2018) 

6 juni i år (2023) var det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung över Sverige i Strängnäs. Från vad jag har förstått var det lite extra firande i Sverige, men själv tog jag mig till Danmark för att komma undan. Inte för att jag inte ville fira Gustav, utan för att jag kände ett behov av att göra det på mitt sätt. 

Det finns också en plats i Danmark som särskilt lämpar sig för ett firande av Gustav Vasa: Kalø slottsruin. Den ligger i Kalø Vig vid halvön Djurlands sydkust på Jylland, alldeles utanför den lilla staden Rønde och ca 20 km från Århus. 

Borgen byggdes ursprungligen som en av fyra borgar på Jylland av den danske kungen Erik Menved som ville stärka sin ställning på halvön efter ett misslyckat uppror mot honom. Borgen är byggd på en ö som kopplades till fastlandet med en fördämning som de besegrade upprorsmännen tvingades bygga ihop med borgen. Byggarbetet gjorde borgarna enormt impopulära och när Eriks bror, Christoffer 2 valdes till kung 1320, tvingades han gå med på att borgarna skulle rivas i sin konungaförsäkran. En konungaförsäkran (eller handfästning eller valkapitulation) innebär att kungen avlägger löften om de förpliktelser som kopplas till ämbetet i samband med sitt trontillträde. En del av denna brukar vara kungaeden. 

När Christoffer dog bestod Danmark av en massa pantlän. Jylland hade pantsatts till Gerhard 3 av Holstein (Grev Gert) som i sin tur pantsatte Kalø till sin underofficer Claus Limbek. Christoffers son Valdemar Atterdag löste in borgen 1343, men Claus blev kvar som pantherre till 1348. Enligt (danska) Wikipedia byggde Valdemar upp borgen igen, men Anders Bøgh menar i kapitlet Samfundet i boken Dagligliv i Danmarks middelalder att det istället var Grev Gert som var återuppbyggnadsherre. Det tycker jag låter rimligast med tanke på hur dålig danska "statens" ekonomi verkar ha varit och att Grev Gert som pantherre hade behov av borgen på ett annat sätt. Att statsekonomin fortfarande var ansträngd även under Valdemar Atterdag vittnar det faktum att Valdemar tvingades pantsätta Kalø igen i slutet av sin regeringstid. Denna gång till biskopen Bo Mogensen Lange i Århus. Drottning Margareta inlöste slutligen borgen 1407 och därefter bodde olika länsherrar på borgen fram till 1661 när det danska länsväsendet avskaffades i det nya enväldiga Danmark. 

Frederik 3 gav Kalø till sin utomäktenskapliga son Ulrik Frederik Gyldenløve. Han hade kvar den tills han blev ståthållare i Norge 1670. 1672 återfick han emellertid området av sin halvbror Christian 5. Borgen var då både föråldrad och i väldigt dåligt skick och Ulrik Frederik rev den och sålde byggnadsmaterialet till bygget av Charlottenborg i Köpenhamn (som han själv tog över). Istället byggdes Kalø hovedgård/ladegård en bit inåt land, alldeles utanför Rønde. 

1903 inledde Carl Martin Smidt (C.M Smidt) från Nationalmuseum i Köpenhamn omfattande arbeten för att frilägga och restaurera ruinen. För detta arbete har en minnessten uppförts vid ingången till borgen, vilken ni kan se på bilden här till vänster.

 Under 1930-talet upptäcktes att det fanns en stor risk för ras från huvudtornet och en pengainsamling startade, vilket ledde till att dubbelt så mycket pengar kom in som man hade bett om. Arbetet tvingades avbrytas i samband med den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget då ruinen tog mindre skada av att det danska hemvärnet använde det som skyddsvärn. 

Idag är Kalø slottsruin del av Nationalpark Mols Bjerge. Den senaste arkeologiska undersökningen skedde strax utanför borgen 2006 och 2016 reste man en trappa i centraltornet för att besökare ska kunna se utsikten från toppen, vilket kan ses på bilden här till höger. Trappan är gjord för att enkelt kunna plockas bort igen. 

Kalø har genom åren inhyst flera fångar. Två av dessa är mer kända än övriga. 1625 fängslades Søren Quist på borgen. Han var präst i Vejlby och blev senare avrättad för mord på sin kusk som han inte hade begått. 

Den andra fången var (så klart!) en viss svensk Gustav Eriksson (Vasa) som tagits till fånga av Kristian II. (Att bli tagen som gisslan betydde på 1500-talet att man skulle sitta på ett skepp medan förhandlingar pågick. Då Kristian genast gav order om att skeppet med de fyra svenskar som blivit utvalda som gisslan skulle seglas till Köpenhamn, är det rätt tydligt att han ser dem som fångar och inte som gisslan.)

Under Gustav Vasas tid som fånge på Kalø var Erik Eriksen Banner länsherre på borgen. Baserat på utsagan i Gustav Vasas krönika citerad ovan verkar det som att de, till skillnad från övriga på borgen och de gäster som besökte den, kom bra överens. Gustav verkar emellertid ha ogillat maten ("salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill"). 

På 1500-talet var oxhandeln (studehandel) en viktig del av det danska jordbruket och den danska ekonomin i stort. Den innebar att nötkreatur föddes upp och kvigkalvar som inte skulle bli avels- och/eller mjölkkor slaktades och åts på gårdarna och/eller blev sålda som mat till städerna. Tjurkalvarna kastrerades emellertid och blev kvar på gårdarna tills de var 4-5 år. 

Det sista år de var på gårdarna kallades de gräsoxar (græsøksne) och till hösten blev de sålda till en köpman eller godsägare som gödde dem med hö, halm och agnar så att deras vikt ökade markant. Dessa oxar kallades stalloxar (staldøksne). Dessa drevs sedan i stora hjordar till marknaderna i södra Danmark och Nordtyskland där de såldes vidare. Det var en av dessa hjordar som Gustav Vasa, utklädd till oxdrivare, följde med när han flydde. Då det går att belägga i källorna att han är i Lübeck i september 1519, stämmer det bra överens med marknaden i Husum i Schleswig-Holstein i augusti. Husum ligger bara 126,5 km från Lübeck enligt avståndskalkylatorn här (Från Kalø till Husum är det 258,69km.). Erik Banner fick böta 1600 gyllen för hans flykt. 

Många gånger när man kommer till historiska platser är det lätt att bli besviken. De har oftast ändrats så mycket (särskilt i modern tid) att det är svårt att föreställa sig hur det var där på medeltiden (eller under 1500-talet). Det som gör Kalø så fantastiskt är att det tillhör ett av undantagen. Borgen må vara en ruin, men själva platsen är ändå väldigt medeltida. Särskilt med den ojämna (och stundtals ganska svårforcerade) medeltida vägen ovanpå den medeltida fördämningen ut till borgen. Det är (idag) Danmarks längsta medeltida väg och var alltså redan 200 år när Gustav Vasa gick på den i samband med sin flykt från borgen. 

Kalø är en av platserna där arkeologen i mig liksom vaknar till liv. Den långa vandringen över den medeltida vägen gjorde att jag fick möjlighet att fysiskt ta in platsen såväl som reflektera över borgen som sådan och dess kända svenske fånge. Jag har antagit att Gustav Vasa var rätt otränad när han gav sig ut i dalaskogarna efter 1½ års fängsling, men han måste ha byggt upp en massa benmuskler av vandringen från Kalø till Lübeck. Det var länge sedan en plats överraskade mig (positivt) så mycket som Kalø gjorde och jag började verkligen att längta tillbaka direkt när jag lämnade platsen. Medan jag traskade fram på den ojämna vägen kunde jag inte heller låta bli att tänka på ett stycke i Alf Henrikssons bok Eriksgata: 

 "Överallt kan man färdas i vagn där deras majestäter fick skumpa fram på hästryggen. Det första mera storartade åkdon som skådats i Sverige lär ha varit den fjäderlösa himmelssäng på hjul som hertig Johan hade med sig hem från England år 1560; man förstår att allmogen gapade, ty det fanns just inga vägar där den kunde användas. De svenska prinsessorna av huset Vasa fick alltid full ridutstyrsel men aldrig någon vagn då de gifte sig och drog bort till främmande land. Den enklaste liftare färdas idag komfortablare än de."