Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden

"Ingen vetskap, inga mänskliga försiktighetsmått förmådde någonting mot den hemska farsoten"

~ Giovanni Boccaccio

Tidigare i år publicerad förlaget Historiska media fyra kortare böcker om olika historiska ämnen i en ny serie de kallar Världens dramatiska historia. Alla är skrivna av historikern Dick Harrison och jag har nu läst den som har titeln Digerdöden och som, föga förvånande, handlar om den stora pestepidemi som härjade i Europa under medeltiden.



Pestepidemin kallas idag oftast Digerdöden på svenska, men många andra språk använder termen Svarta döden. Intressant är det svenska biskopen Hans Brask som, vad vi vet, är först i världen med att använda denna term i skrift i ett brev daterat 6 augusti 1524. Jag skulle dock inte gå så långt som Dick Harrison och mena att det var Brask som myntade begreppet. Det kan mycket väl ha existerat i muntlig tradition redan när sjukdomen härjade som värst under andra halvan av 1300-talet. Gustav Vasa är för övrigt också tidig med att skriva om epidemin i ett manifest från Vadstena daterat 19 april 1555. I detta skriver han om tre plågor som kallades Svarta döden, Digerdöden och Stora döden och enligt Harrison är det oklart om han trodde att det rörde sig om tre sjukdomar eller om han vill göra förödelsen större än den var. Heliga Birgitta var också samtida med pesten och kunde inte låta bli att uttala sig om den. Hon menade att den orsakades av "det syndiga kvinnomodet".

Staden Tournais invånare begraver pestoffer

Pest smittas av pestbakterien Yersinia pestis som sprids via loppan Xenopsylla cheopis som får den genom att suga blod från gnagare t.ex. svartråttan som lever nära inpå människor. Just råttan som smittbärare har Dick Harrison tagit fasta på. Han menar bl.a. att den s.k. justinianska pesten som härjade i Europa på 500-talet e.Kr. inte nådde till Skandinavien då det inte finns belägg för att råttorna fanns här. Vad jag finner märkligt med argumentationen är att Harrison annars ofta brukar prata om människors rörlighet och han förnekar inte heller att pesten kan smitta från människa till människa, vilket gör det än mer underligt. Jag misstänker dessutom att det finns flera sätt än dessa två på vilket smittan sprids. Att det verkligen rör sig om pest i fallet med Digerdöden, har varit omtvistat, men DNA och proteinrester i skelett från medeltida massgravar i Smithfield i London bekräftade detta 2010-2011.

Boken kom alltså ut i januari 2019 och var egentligen redan utdaterad när den kom. I december 2018 publicerade nämligen arkeologer vid Göteborgs universitet resultatet av en studie av bl.a. megalitgravar i och omkring Falköping i Västergötland. I megalitgraven från Frälsegården i Gökhem, hittade man DNA-spår av Yersinia pestis, vilket är det, just nu, äldsta beviset för pest.

Hagadösen på Orust är en megalitgrav

Megalitgravarna är ca 5000 år gamla och uppfördes därför under den period som av arkeologer brukar kallas neolitikum, vilket är den yngsta delen av stenåldern. Denna period har alltid väldigt omdiskuterad då det är minst sagt oklart vad som egentligen hände. Det hela handlar om tre "grupper", vilka brukar kallas kulturer som givits namn efter typiska föremålskategorier (keramik och stenyxor). Den äldsta av dessa, trattbägarkulturen (namngiven efter keramik), finns det belägg för från runt 4000 f. Kr. Detta är den första jordbrukande gruppen i Skandinavien och det är de som begravs i megalitgravarna. Sedan händer något ca 3000 f. Kr. då den gropkeramiska kulturen (namngiven efter keramik) kommer. Gropkeramikerna verkar inte tycka att jordbruk är särskilt mycket att ha och de ägnar sig istället åt bl.a. jakt på säl. Mitt i allt kommer också stridsyxekulturen (namngiven efter stenyxor) som verkar vara jordbrukare, men jagar vid sidan om. Som sagt har arkeologer diskuterat mycket under väldigt lång tid om vad som hände och att trattbägarsamhället så att säga bryts ner av en pestepidemi underlättar förståelsen av perioden även om det så klart kan finnas andra förklaringar också.



Om vi går tillbaka till medeltiden igen, visste jag att Norge drabbades hårt, men inte att det fick så förödande konsekvenser som Dick Harrison beskriver. Ser man till procenttalen är de egentligen inte högre än på flera andra ställen i Europa. Norge hade emellertid en så väldigt liten befolkning från början, vilket gjorde att landet drabbades extra hårt. Därför är det inte konstigt att svenske Karl Knutsson Bonde och danske Kristian I kunde ta över landet. Såväl Bohuslän som Jämtland var norska landskap under medeltiden och jag fann det ganska underligt att Harrison berättade om Bohuslän i stycket om Götaland medan han tog upp Jämtland i stycket om Norge. Särskilt underligt är det eftersom Jämtland tillhörde Uppsalas ärkebiskopsstift, varför det var kyrkligt svenskt, medan Bohuslän inte gjorde det.

Liemannen som

symbol för döden

uppkommer i samband

med Digerdöden

Dick Harrison går närmare in på italienska källor, inte minst återkommer han till den ovan citerade Giovanni Boccaccios Florens vid flera tillfällen. När han går in på de fattiga florentinare som stannade för att ta hand om sjuka tycker jag dock att Harrison går på tok för långt. Han kallar dem "giriga och dumdristiga" och menar att de bara var ute efter pengar då lönerna för tjänstefolk steg i raketfart (vilket han verkar se som en extremt negativ utveckling). Jag undrar vad han egentligen har för belägg för att de skulle stanna av ren girighet eller att de kom från de fattigaste delarna av staden. Medeltida tjänstefolk hade, enligt den uppfattning jag har fått, många och avancerade uppgifter och med tanke på att hushållet var en stor familj, känns det som att man ofta ville försöka ta hand om varandra. Visst fanns säkert en del sådana individer (tragedier tenderar att locka fram det värsta ur somliga), men jag skulle inte vilja hävda att det gällde många eller bara de fattiga. Vi såg prov under terrorattacken mot Drottninggatan att de flesta människor istället hjälper varandra av ren omsorg och empati. Skulle Harrison säga det samma om vårdpersonal idag som faktiskt också utsätter sig för alla möjliga sjukdomar i sitt jobb dagligen för att vårda andra? Det är ju också t.ex. känt från senare tid att vårdpersonal som tog hand om tuberkulospatienter ofta själva insjuknade. Harrisons kommentar mynnar ut i klassförakt, vilket lämnar en dålig eftersmak.



Sista kapitlet i boken handlar om att pesten ännu finns kvar även om den idag kan hållas i schack av antibiotika. Detta tyckte jag var bra då många tror att den dog ut när Digerdöden var över. Den senaste pestepidemin jag har hittat är en som svenska Folkhälsomyndigheten varnade för på Madagaskar 2017.



Digerdöden är fortfarande den största katastrof som har drabbat Sverige och Dick Harrison har, trots mina kritiska synpunkter ovan, gjort en ganska okej sammanställning. Han tar upp både vilka källor som finns tillgängliga för oss idag, hur pestbakterien, som sagt, då och då gör sig gällande i olika delar av världen än idag samt vilka myter och folkliga berättelser den givit upphov till. Bl.a. nämner han magistern och hovpredikanten Henrik Jakob Sivers som 1751 blev en av de första att publicera ett verk med folkliga pestsägner. Bl.a. beklagar han sig över att den officiella historieskrivningen totalt ignorerat händelsen medan den ännu 400 år efter händelserna levde kvar i folkets medvetande och ännu 260 år efter Sivers nedtecknande minns vi det på flera sätt. Detta vittnar om vilken oerhörd tragedi det måste ha varit för samhället och hur hjälplösa människor måste ha känt sig. Idag finns antibiotika som sagt och jag hoppas verkligen att Yersinia pestis aldrig blir resistent mot detta.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019