Därför är jag så kritisk

Som ni har märkt är jag ofta kritisk till det jag läser/ser/hör om historia. Jag har länge försökt att sammanfatta vad jag tycker är problemet, särskilt i den historieskrivning som främst kommer allmänheten till del och jag tror att jag kan sammanfatta det nu.

Det är inte så att jag finner all historieskrivning och -förmedling urusel. Som ni kanske har märkt, tycker jag att t.ex. Gender and Work-projektet är väldigt intressant, vilket jag hoppas framgår av de inlägg jag redan har skrivit om boken Making a Living, Making a Difference. 

Jag tycker perspektivet med historia som gemensamma berättelser är intressant, men jag finner att historiker oroväckande ofta enbart beskriver enstaka (oftast exceptionella) händelser och inte alls bryr sig om att sätta in dem i en förfluten verklighet full av människor eller en "historisk berättelse" om man så vill.



Det kan vara min arkeologiska bakgrund som gör att jag inte alls förstår hur man kan ignorera vardagen som viktig i studier av det förflutna och än mindre hur man kan ersätta människorna med samhällsmodeller, men det är det man gör. Om man då inte går helt in för att man berättar en berättelse och pressar in källmaterialet i fiktionen (i fallet med Vasatiden oftast Game of Thrones) liksom historikern Bo Eriksson gjorde i Sturarna. Makten, morden, missdåden, vilket jag skrev om i inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 december 2018), men som jag också kommit in på i inlägget Allt för Sverige, Go'kväll och Game of Thrones-referenser (20 november 2019) gällande program som SVT visade under hösten (2019).



Med detta inte sagt att arkeologer alltid är bättre på att framhäva människor framför samhällsmodeller. Under mitt arbete med min masteruppsats (För den som är intresserad, finns min färdiga uppsats för nedladdning här.) insåg jag t.ex. att den arkeologiska forskningen om kristnandet hade liknande problem, men som arkeolog är man mer naturligt grundad i ett vardagsliv som förvånansvärt många historiker finner helt ointressant och irrelevant, vilket jag tagit upp i flera inlägg som t.ex. Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).



Jag har suttit mycket med historiska källor vid det här laget och min bild av såväl senmedeltiden som vasatiden har kommit att förändras allt mer tack vare det. Visst tar det tid, men det är värt den tiden om man verkligen är intresserad av att skriva historia. Gender and Work-projektets resultat vittnar också om detta. Projektet verkar inte alls intresserat av att skapa storslagna, nationalistiska bilder, men de har kunnat visa vad folk gjorde i vardagen genom att verkligen läsa källorna. Denna bild går lite på tvärs med hur man trott att folk har agerat på alla områden, inte minst den uppdelning i uppgifter utifrån vilket kön personen hade.



Killen bakom Youtube-kanalen Just Write publicerade en video om senaste Star Wars-filmen The Rise of Skywalker på nyårsafton (2019). Där tar han upp en del problem som regissören J.J. Abrams har i merparten av sina filmer: "No scenes, just plot". I en välskriven berättelse gör karaktärerna val som får konsekvenser och som driver fram både karaktärsutveckling och handling. J.J. Abrams däremot låter karaktärerna prata för att sedan plötsligt överraska dem med skurkarna som dyker upp från ingenstans och plötsligt handlar allt om att fly. Detta skapar en tillfällig effekt för stunden då action-scener aktiverar "reptilhjärnan", men det berövar karaktärerna eget handlingsutrymme, eller agency om man vill prata vetenskapsteoretiska. Det är lite samma problem som (främst manliga) historiker och andra t.ex. Herman Lindqvist har också. Det ska vara action hela tiden för de tror inte att folk kan vara intresserade annars. Lindqvist är journalist, vilket spelar säkert in för hans del, men ofta handlar det om historiker med fina titlar som borde ha förstått för länge sedan vad forskning innebär, vilket gör mig väldigt besviken.



Människorna i den här typen av historieskrivning, liksom i J.J. Abrams filmer, råkar bara vara närvarande och så fort något exceptionellt har hänt, går man vidare till nästa exceptionella händelse utan att reflektera över vilka konsekvenserna blir av den första. Människorna är ju irrelevanta för det som händer. Det värsta exemplet på denna typ av historieskrivning är Sturarna. Makten, morden, missdåden. I den menar Bo Eriksson att Märta Leijonhufvud inte skulle sörja sin man och sina söner (Intressant nog är sorg just en sådan känsla som J.J. Abrams också har problem att skildra.) och Svante Sture är "lite tråkig" eftersom han inte aktivt sätter sig upp emot kungen. Det förra är ju bara jobbigt och det senare hindrar uppenbarligen historien från att vara rolig för Eriksson själv som i resten av boken målar upp ett porträtt av Svante som en maktgalen, elak och hemsk maffiaboss. Faktum är att om man får tro Eriksson är alla som någonsin burit namnet Sture eller något som liknar Sture har varit maktgalna och bångstyriga. Det här blir såväl anti-humant som demoniserande och han totalignorerar inte bara alla Sturars handlingar utan även övriga inblandade som Erik XIV och Jöran Persson. "No scenes, just plot..."



Den här typen av historieskrivning blir lätt väldigt nationalistisk och tilltalar därför oftast bara en liten grupp av människor. Ytligheten i den gör också att det är svårt att skapa sig en känsla för händelserna, personerna och tidsperioden. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) skrev jag om att det saknas humor i svensk historieskrivning och att denna brist skapar en överdramatik som inte alls är tillfredsställande för de flesta. Det inlägget var mitt första försök att sammanfatta det jag hoppas att jag kan sammanfatta bättre nu. När jag började ge mig in i 1500-talets Sverige på allvar för tre år sedan hade jag ingen som helst tanke på att vara så kritisk och ifrågasättande som jag har kommit att bli, men jag är seriöst besviken på nivån av framför allt den historia som förmedlas till allmänheten. Det samma gäller för övrigt museiutställningar. Att ha slott som enbart verkar vara till för turistbusslaster som ska rusa igenom rummen och där ingen förklarar någonting alls om något av det man ser är inte optimalt. Det ger ingen upplevelse utöver ilska och trötthet.



Jag har varit väldigt orolig för att min Märta-berättelse kommer framstå som banal och "cheesy" och jag får väl erkänna att jag fortfarande är det även om det inte är lika mycket. Men jag skriver hellre något som känns genuint och äkta än något som känns som en dåligt skriven action-film som bara tilltalar reptilhjärnan.