Tjuvkik på min Märta-bok

Nu i januari har jag märkt att fler personer än tidigare hittat hit och jag vill först och främst tacka er för detta. Att så många nya har varit här tänkte jag kanske gör att det finns ett behov för mig att precisera vad det är jag gör och varför jag bloggar här.



För ca tre år sedan började jag att skriva ett "Vasa epos" som var tänkt att skildra hela tiden Vasa-ätten satt på tronen i Sverige med början i Stockholms blodbad och kung Kristinas abdikation. Under tiden som jag grävde mig allt djupare ner i källorna lärde jag känna personerna som oftast bara är namn i historieböckerna, men jag började också få en djupare förståelse för den värld som omgav dem. Förvånansvärt ofta märkte jag att det personerna själva skriver och hur de beskriver sina samtida, står i mer eller mindre stark kontrast till hur historiker idag valt att tolka deras personligheter. T.ex. upptäckte jag att det finns bra många fler intressanta kvinnor på 1500-talet än Cecilia Vasa och mitt forskningsarbete har även givit mig ett helt annat perspektiv på ståndssamhället som på många sätt blir demoniserat ihop med sina människor.



I inläggen Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari) försökte jag att summera upp mina åsikter och känslor inför historieförmedlingen i Sverige. Visst ska vi vara glada att så många är intresserade av historia och även att förmedla den, men förvånansvärt mycket av det som förmedlas är rena myter och försök att skildra historien genom Game of Thrones som om verkligheten inte är nog spännande. Inte sällan trissar också historiker och populärhistoriker upp t.ex. konflikter och våld på ett sätt som verkar avhumaniserande på historiska personer. Konsekvenserna av dessa fenomen lämnas i princip aldrig något som helst utrymme, vilket också bidrar till avhumaniseringen. Trots att så många historiker verkar tänka mer på England än Sverige när de beskriver det äldre samhällets uppbyggnad, verkar det inte som att man är alls intresserad av att hämta influenser från den omfattande engelska historieförmedlingen som i bra mycket större utsträckning än den svenska vet att vanligt folks vardagsliv och de historiska personernas personligheter, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).



Under tiden som jag gjorde mina efterforskningar till "Vasa eposet" upptäckte jag exakt hur omfattande ämnet skulle bli om jag verkligen skulle skriva om allting på en gång. Detta skulle också leda till att jag skulle tvingas platta till karaktärerna på ett sätt som jag inte är bekväm med då jag helt ärligt tycker om dem för mycket. Jag är fullt medveten om att skönlitteratur, till skillnad från historia, inte har några krav på sig att vara 100% historiskt korrekt och att det är omöjligt att få den till det, men jag vill ändå bygga på en så heltäckande grund av fakta om de historiska personerna och deras kultur för att göra historien levande. Under mitt forskningsarbete kom jag mest att fastna för Märta Leijonhufvud och hennes make Svante Sture. Märta är lillasyster till Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud och Svante är son till riksföreståndare Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna som också är Gustav Vasas moster. Sturarna, både den äldre och den yngre har fram tills nyligen i princip bara varit namn i populärhistorien, men har de senaste tre åren nu vid ett flertal tillfällen skildrats på ett sätt som jag inte känner igen ifrån källorna. Jag ser en kärlekshistoria mellan en snäll, mild, plikttrogen och tillbakadragen man som vid flera tillfällen blir utsatt för enorma övergrepp av olika makthavare från tre års ålder och rakt in i sin död utan att egentligen göra någon illa och en mycket mer utåtagerande och ärlig kvinna som älskar sin make passionerat och innerligt. Båda är fullkomligt bekväma med sina genusroller och gör det som förväntas av dem samtidigt som deras personligheter pekar på en genusomvändning. Denna relation lockade mig och krävde att bli utforskad närmare vilket är orsaken till att jag valt att skriva fiktion istället för fakta.



I nästan tre år nu har jag jobbat på mitt forsknings- och skrivprojekt utan någon som helst ersättning, vilket gjort att jag ständigt har behövt prioritera andra aspekter av livet framför forskning och skrivande. Då Märta Leijonhufvud fyller 500 år på julafton i år (2020), hade jag egentligen hoppats vara färdig, men som sagt har livet kommit i vägen. Jag är väldigt obekväm med att begära pengar av främlingar, särskilt då jag inte kan garantera att något bokförlag kommer att vilja göra en bok av min berättelse, men i slutet av december anordnade jag ett Patreon-konto. Där kan vem som helst donera en valfri summa en gång i månaden, vilket jag pratade om i mitt inlägg Patreon (30 december 2019) och som ni hittar här. Har man inte möjlighet till att bli månadsgivare, har jag även ett Paypal-konto som ni hittar om ni klickar här där ni kan skänka enstaka summor. Om och hur mycket ni väljer att ge mig är helt upp till er. Jag är oerhört tacksam för allt jag kan få då det gör att jag kan avsätta mer tid till Märta så att jag blir färdig. I utbyte tänker jag ge er olika mindre scener och sekvenser av min Märta-berättelse i olika stadier av utveckling (Om ni donerar via Paypal får ni gärna lämna en kommentar på det här inlägget där ni skriver in er e-post-adress i rutan så att jag kan skicka en till er.).  Om något bokförlag vill ha den, kommer även Patreon-donatorer att få ett exemplar av boken.



För att understryka att jag verkligen är seriös och har en pågående berättelse om Märta, har jag valt att i detta inlägg inkludera mitt första utkast till öppningsscenen. Som sagt är det bara ett första utkast och mycket kan komma att ändras, men det är vad jag i nuläget kan ge er som bevis för att mitt forsknings- och skrivarbete är helt och hållet seriöst.

Kröningen

”Blä blä blä blä.” Märta lät tungan slå mot framtänderna. Hon visste att ärkebiskopen pratade latin och inte svenska, men det var faktiskt så det lät. Märta sjönk längre ner i kyrkbänken och försökte nå ryggen på kyrkbänken framför med tårna.



“Sch!” hördes från modern som satt till vänster om henne. Hennes hand var plötsligt på hennes ben och motade vänligt men bestämt tillbaka dem ner mot golvet. Det var inte första gången modern tillrättavisat Märta sedan de klev in i Uppsala domkyrka för en evighet sedan.



Egentligen hade det börjat redan innan de klev in i kyrkan. Det var en vacker vinterdag i mitten av januari. Solen värmde inte, men hade äntligen visat sig efter ett par dagar av snöande. Familjen hade anlänt till Uppsala alldeles precis när det hade börjat snöa och modern hade hållit Märta och hennes fem syskonen instängda fram tills i morse. 



Märta hade kastat sig ut i snön nästan direkt efter att hon klivit ur sängen. Det var en snö som gjord för att leka i. Tyvärr hade modern strax varit där och dragit ner henne från snödrivan så snöängeln hade blivit alldeles förstörd. Märta suckade och sneglade trotsigt på modern som mötte den med en varnande blick.



Märta hade fyllt sju år för en dryg månad sedan och det var egentligen inte tänkt att vare sig hon eller den två år äldre brodern Sten skulle vara närvarande vid kungakröningen, men Sten hade tjatat på modern för att få följa med. När inte det hade hjälpt, hade han föreslagit att Märta också skulle tjata om att de tillsammans borde få följa med. Han hade sagt till henne att det skulle gå fort i kyrkan och sedan skulle de också få titta på tornerspelen och kanske även vara med en stund på gästabudet. Motvilligt hade modern gått med på att ta med dem.



Märta suckade igen och började dingla med benen. Sten hade haft fel. De kändes som om de varit flera dagar i kyrkan redan. Tänkte ärkebiskopen aldrig sluta prata?



“Margareta?” viskade Märta och vände sig mot sin äldre syster som satt bredvid henne. “Hur länge ska han prata?”



“Sch!” svarade Margareta. Hennes röst var mycket mildare än moderns, men det var tydligt att hon delade moderns uppfattning om att man inte borde störa.



“Jag är törstig”, försökte Märta och vände sig åter mot modern.



“Gå då ut och smält lite snö”, fräste Sten som lutade sig fram över modern.



“Sch!” kom från modern som tog tag i Stens axlar och tvingade milt honom att sitta rak igen på hennes andra sida. Den två år äldre brodern såg om möjligt ännu surare ut och lade armarna i kors.



“Jag ser ingenting”, försökte Märta en gång till.



“Du får väl stå upp då”, suckade modern uppgivet. “Men uppför dig.”



Märta ställde sig genast upp. Hon sträckte på sig så mycket hon kunde, gick till och med upp på tå med händerna som stöd mot ryggstödet på kyrkbänken framför. Hon kunde ändå inte se något av vad som hände där framme i koret. Allt hon såg var huvuden och ärkebiskopens händer som höll upp kronan. Märta blev otålig och hoppade ett par gånger upp och ner på stället. Genast greppade moderns händer om hennes midja och drog henne bakåt mot sig.



“Märta!”, viskade hon strängt. “Jag sa ingenting om att du fick hoppa. Ska jag behöva binda dig för att du ska vara stilla?”



Märta skakade på huvud. Hon satte sig ner, för att strax därpå resa sig upp igen. Modern visste inte hur det var när det kröp i benen eller pirrade i fingrarna. Det hände ju ingenting om man bara satt stilla. Märta gav upp hoppet om att se något av det som försiggick framme i koret och började istället se sig omkring i domkyrkan. 



Solen hade, sin vana trogen så här års, redan börjat gå ner utanför och lämnade ett dunkel efter sig i det kolossala kyrkorummet som endast var upplyst av vaxljus längs efter kyrkans mittgång och sidoväggar samt en större mängd ljus framme i koret.



På kyrkbänken rakt över mittgången satt Fru Kristina Nilsdotter och hennes man Herr Johan Turesson. Märta sneglade på dem. De tillhörde några av familjens närmaste vänner. Herr Johan gäspade så att munnen stod på vid gavel några sekunder. Fru Kristina lade en varsam hand på hans lår och han ruskade på sig, men Märta såg hur han snart verkade slumra till igen. Märta tog det som bevis för att ingen ville vara kvar här längre. Hon drog in ett djupt andetag och tog sats.



“Sluta prata gubbe!” ropade hon åt ärkebiskopen. “Han har ju alltid varit kung redan. Sätt på honom kronan så att vi kommer härifrån någon gång.”



Det blev knäpptyst i domkyrkan sånär som på modern och de fem syskonens unisona hyschande. Modern hade åter greppat tag om henne och strax därpå satt Märta i hennes knä. Sten blängde ilsket på henne. Det var tydligt att han var mer än missnöjd. 



Plötsligt bröts tystnaden av ett par hostningar från kungen som Märta tyckte lät misstänkt likt försök att kväva skratt och ett högljutt, hjärtligt gapskratt från Herr Johan. Genast kom Fru Kristinas hyschande till svar. 



 “Vad då?” sa Herr Johan nästan förnärmat. “Lill-flickan säger ju bara det vi alla tänker!”









Om ni tycker att detta ser bra ut och värdigt en chans får ni som sagt gärna stötta mig ekonomiskt genom att antingen bli månadsgivare på min Patreon eller genom engångssummor på Paypal. Tack på förhand!