Vendsyssel teater -Stormene

Laura Kold (Elisabeth) och Anders

Gjellerup Koch (Stygge) efter premiären

I torsdags (20 februari 2020) var det urpremiär för den dramatiserade versionen av min danska författarväninna Maria Hellebergs roman Stormene på Vendsyssel teater i Hjørring på norra Jylland. Jag var, som troligen enda icke-dansk (åtminstone enda svensk!) inbjuden, vilket gjorde en i barpersonalen något förvånad efter föreställningen.



Stormene handlar om Elsebe/Elisabeth Gyldenstjerne (som är släkt med Kristina Gyllenstierna) som först blir tvångsbortgift med Bonde Due som super och misshandlar henne. Därför beger hon sig till Børglum kloster och biskopen Stygge Krumpen för att få hjälp att be påven om en skilsmässa.



Stygge Krumpen är lillebror till Otte Krumpen som är bra mycket mer känd för en svensk då Kristian II skickar honom att härja i Sverige. Bl.a. leder han Kristians trupper i slaget på Åsunden. Hans lillebror var dock en ny bektanskap för mig för ibland är Danmark väldigt långt borta.

Andreas (Lue Støvelbæk) och

Dorthe (Clara Ellegaard)

I Danmark verkar Stygge emellertid vara ganska ökänd, men Maria Helleberg hittade en kärlekshistoria mellan honom och Elisabeth i källorna som är huvudfokus för romanen såväl som pjäsen. Stygge är ju en katolsk biskop och går därför emot sitt celibat, men skäms inte heller över sin älskarinna (eller vedsoverske som de kallade det).



Jag är förvånad över att de kunde vara så pass öppna med sitt förhållande, men Terry Jones säger i sin dokumentärserie Medieval Lives att engelska munkar i London ofta besökte stadens bordeller. Det verkar med andra ord som att katolska kyrkan såg lite mellan fingrarna när det gäller celibatet med andra ord.



Otte Krumpen vänder hem direkt efter Stockholms blodbad och vägrar prata med kungen någonsin igen och när Stygge får höra att Kristian II avrättar alla svenskarna i början av pjäsen reagerar han också kraftigt. Han verkar också inse att ingen går säker då biskopar tillhör offren. Han blir därmed en av de första i Danmark att resa sig mot kungen.

Elisabeth (Laura Kold) och

Erik Mortensen (Sune Kofoed)

Kanske är det också för att hans världsbild börjar krackelera med blodbadet som han också börjar omfamna sina känslor för Elisabeth. Det går trots allt bara lättare och lättare när man väl börjar ifrågasätta det man tror och tror att man vet om man väl börjar

Som jag skrev i inlägget Tillåt mig att modifiera mina åsikter (18 februari 2020) har jag kanske varit alldeles för vag om mitt eget ständiga ifrågasättande eftersom jag är väldigt obekväm med att skriva om mig själv. När jag gick in i det nordiska 1500-talet på allvar, trodde jag på bilden att det var typ som Game of Thrones och att alla bara slogs om makten, att det alltid var synd om alla kvinnor, att ingen reagerade alls på våld och blodbad samt att Gustav Vasa var den egentliga "tyrannen". Kort sagt: att vasarna var vansinniga. Vad jag fann istället var ytterst komplexa människor som levde i en mångfacetterad värld och som älskade betydligt mer än de hatade. Ju mer jag började ifrågasätta klichéer och konventioner, desto mer levande framstod också såväl personerna som tidsperioden och desto lättare blev det att ifrågasätta det jag trodde att jag visste.

Elisabeth (Laura Kold)

Därför tycker jag att jag kan förstå att Stygge helt plötsligt kastar sig in i en relation med Elisabeth trots sitt svurna celibat efter att han börjat ifrågasätta kungens kompetens. Något han aldrig helt verkar överge är däremot sin katolska tro trots att Erik Banner påpekar att han då skulle kunna gifta sig med Elisabeth på riktigt. Mycket handlar nog i det fallet om det han själv säger: Han är rädd att han inte är någonting om han inte är katolsk biskop eftersom han inte var någonting innan Kristian II gjorde honom till biskop.

Sveriges relation till Danmark har det ju varit lite si och så med genom historien och jag har funnit det väldigt nyttigt att försöka sätta mig in i det danska perspektivet. Det har slagit mig att synen på relationerna också behöver modifieras med mer än genom att säga att uppländska bönder stred för Kristian I i slaget vid Brunkeberg eller att Nils Dacke hoppade fram och tillbaka över gränsen mellan Småland och Blekinge, vilket ofta påpekas. Igen handlar det mycket om kärlek och inte bara om inre motsättningar i Sverige.

Elisabeth (Laura Kold) och Stygge (Anders Gjellerup Koch)

Ett exempel är hur Elisabeth i Stormenes danska ätt Gyldenstjerne kom att bli den svenska ätten Gyllenstierna när Karl Knutsson (Bonde) tillät sin dotter Kristina att gifta sig med en av dem. Den mannen är ju inte direkt känd för att vara danskvänlig...



Ett annat exempel handlar om ännu en Gyldenstjerne även om han bara är det på mödernet. Jag ska erkänna att jag gillade Stygge mer än jag trodde, men min favorit av danska biskopar är och förblir Ove Bille i Århus. Han blev fosterpappa åt en sexårig Svante Sture, efter att många av de fängslade svenska adelskvinnorna och -barnen började dö. Det kan mycket väl vara för att Oves mamma var en Gyldenstjerne. Som jag skrev i inlägget Slaget på Åsunden (18 januari 2020) framstår det som att även om de olika ättegrenarna inte hade särskilt mycket kontakt i övrigt, verkar det som att man ställde upp för varandra när det gällde.

Scenografin

Jag tror inte att det undgår de danska grenarna att Kristina Gyllenstiernas bröder Eskil och Erik blir dödade i Stockholm. Det blir ett övergrepp på själva ätten, vilket kan förklara att unionsupplösandet faktiskt leder till mer kontakt mellan de svenska och danska ättemedlemmarna. Med tanke på att Stygge Krumpen verkar ha betrakta Elisabeth som sin hustru mer än bara sin älskarinna, och att hon är en Gyldenstjerne, skulle det möjligen kunna vara ett av alla hans motiv till att sätta sig upp mot Kristian II.



Jag tror att Ove Bille känner sig pliktskyldig att ta sig an lille Svante efter att bl.a. hans systrar har dött. Källorna liksom det faktum att Ove utnyttjar sin sista tid som biskop till att få hem Svante från Lübeck tycker jag tyder på att Svante blir den son Ove, som är en katolsk biskop som håller på celibatet, aldrig fick.

Elisabeth (Laura Kold) och

Lene (Merete Mærkedahl)

Som sagt ligger historien om Ove och Svante mig väldigt varmt om hjärtat, vilket ni som läser den här bloggen nog kan förstå. Däremot hade nog inte Stormenes huvudrollsinnehavare Laura Kold och Anders Gjellerup Koch inget som helst intresse för den och de hade säkert inte behövt få höra om det. Mitt enda försvar är att jag inte alls är bra på levande människor och sociala interaktioner trots att jag har erfarenhet av att stå bakom en kassadisk.



Stormene är en väldigt bra pjäs. Den gav mig mer insikt i det danska perspektivet som jag tror kommer att vara nyttigt framöver. Det involverar ju inte direkt Märta Leijonhufvud, men hon levde ju ihop med Svante Sture som, trots att han var svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. son, kom att tillbringa i princip hela sin barndom i Danmark.

Lene (Merete Mærkedahl)

Maria Helleberg är ett väldigt viktigt bollplank för mig när det gäller både källor och skrivande. Det är så oerhört mycket att ta in att det är bra att samarbeta och diskutera med någon om det. Om ni tror att min personliga relation till henne gör mig partisk, kan hon säkert intyga mina våldsamma protester mot hennes försök att skriva en Svante som alltid skulle dansa solo.



Stormenes scenografi var sparsam, men effektiv, vilket jag redan innan upptäckt att jag gillar. En av mina bästa teaterupplevelser är Stockholms stadsteaters uppsättning av Hemsöborna med Ann Petrén och Claes Malmberg i huvudrollerna som jag såg för några år sedan. Där var i princip allt kartong och långa pinnar. Stormenes scenografi var mest en stålstomme i två våningar som hissades upp och ner. Den här enkelheten tycker jag skapar ett mer fokus på såväl karaktärerna som berättelsen, vilket ju är det man egentligen är där för.



Det fanns en bihistoria om nunnan Dorthe och munken Andreas (spelade av  Clara Ellegaard respektive Lue Støvelbæk) som också verkade lite kära i varandra om än inte lika passionerat som Elisabeth och Stygge. Dessa två fick mig att tänka på karaktärerna Dot och Hugh från min favoritserie Miss Fisher's Murder Mysteries. På ett sätt skulle man också kunna säga att Stygge Krumpen och den seriens huvudperson Phryne Fischer har lite gemensamt också. Båda tar sig an personer som på olika sätt kommer i deras väg och gör dem till en del av sin "familj".

Jag tyckte alla skådespelarna i Stormene var jättebra. Jag kände vare sig igen någon av dem eller deras namn sedan innan, men jag är rätt ointresserad av "kändisar" generellt. Innan Maria Helleberg kontaktade mig på den här bloggen för cirka två år sedan, hade jag heller inte hört talas om henne. Det har däremot varit roligt att Maria låtit mig följa med på avstånd ända från början med arbetet med pjäsen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att det går åt så många människor och olika moment för att göra en pjäs.



Jag har teoretiskt förstått att Danmarks reformation är ganska annorlunda jämfört med den svenska. Däremot insåg jag efter att ha sett Stormene att jag haft svårt att visualisera det hela ordentligt. Jag tror inte att allt som händer i den har hänt på riktigt, men bra historisk fiktion kan hjälpa en att förstå det som faktiskt gjorde det. Kanske är det också det som jag så många gånger har försökt att uttrycka här på bloggen också. Inte minst om mitt eget skrivande.



Ett ganska bra tag nu har jag varit nära att helt ge upp såväl mitt bloggande som min Märta-skrivande. Stormene gav mig dock inspiration till det senare och detta inlägg blev väldigt långt, så jag fortsätter nog ett tag till.









Förutom första bilden som jag tagit själv i samband med efterfesten på teatern efter premiären och sista bilden, är övriga bilder tagna av Jacob Stage och lånade från teaterns hemsida.