tisdag 28 december 2021

Döda personers sällskap: "Ylva"

I inlägget Döda personers sällskap: "Beata" (28 oktober 2021) berättade jag om det ena av de två kvinnliga skeletten som påträffades i samband med bärgningen av Vasaskeppet och som av forskarna gavs namnet Beata. Detta eftersom Vasamuseet hade ett föredrag om hennes kläder under Maria Eleonora-dagen i oktober (2021)  som jag skrev om i inlägget Anna Silwerulv - En kjol bland många byxor (5 november 2021). Samma kväll hölls även föredraget Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet av Caroline Edman om den andra kvinnan som påträffades i bottendyn utanför Vasaskeppet i samband med bärgningen och som givits namnet Ylva. Det är hög tid att även hon får en presentation här på bloggen.

Uppgifterna i detta inlägg hämtar jag delvis från Vasamuseets utställningar Ansikte mot ansikte och Kvinnorna. Alltid närvarande, sällan sedda, men liksom med inlägget om Beata, kommer de flesta uppgifterna från osteologen Ebba Durings bok De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Boken är från 1994, vilket gör den ganska gammal och utvecklingen har säkert gått framåt sedan dess, men det är den information som i skrivande stund (28 december 2021) finns tillgänglig.

Ylva påträffades som sagt bland spillrorna av låringsgallerierna (som ni ser på bilden till vänster) i bottendyn utanför Vasas akter varför man kan undra om det var där hon dog. Hon ställdes tidigt ut på museet, men då kallad skeppsgossen och Ebba During menar att det är svårt att helt säkert könsbedöma henne. Det lilla, gracila kraniet och höftpartiet är däremot mer kvinnliga än manliga, vilket varit avgörande för tolkningen som kvinna. Utifrån skelettets utseende och tänder har During uppskattat Ylvas ålder till 16-17 år. 

Skallen saknar stora delar av ansiktsskelettet, bl.a. överkäken. Underkäken har emellertid en full uppsättning tänder så när som på visdomständerna, vilka, baserat på åldersbedömningen, nog inte färdigutvecklats än. Hon hade inga kariesangrepp, men mycket tandsten och liksom Beata har hon de fåror, ränder och gropar i tänderna som är så karaktäristiska för s.k. emaljhypoplasier. Detta visar att tänderna störts i sin utveckling, t.ex. genom undernäring i barndomen.

Av Ebba Durings osteologiska analys att döma, är Ylva, sett till sin skelettförändringar, rätt lik Beata även utöver emaljhypoplasierna och jag kan se varför såväl During som Vasamuseet spekulerar kring om de varit släkt. Huruvida så är fallet, borde kunna avgöras genom DNA-analyser idag, varför jag lämnar det därhän tills vidare. 

Det mänskliga kraniet består från början av flera olika delar som växer ihop med varandra i takt med att vi själva växer. Områdena där de olika benen mötts och vuxit ihop får en rand som ser ut som att någon sytt ihop de olika benen, varför de kallas skallsömmar.  Ihop med skelettet som givits namnet Ture, har de kvar den s.k. sömmen i pannbenet som normalt växer ihop och försvinner i barndomen, vilket kallas sutura metopica persistens

Båda kvinnorna har även bathocephali, ett särdrag som innebär att ett större antal små extraben (suturalben) har bildats i sömmen mellan hjässben och nackben, vilket gör nackbenet större och även skapar ett större rum för lillhjärnan än normalt. Utbuktningen av nackbenet är ännu tydligare på Ylva än på Beata. Ebba During hänvisar till Dr Don Brothwell vid Institutionen för arkeologi på universitetet i London som studerat fenomenet och konstaterar att det är relativt vanligt i England under senmedeltiden, men att det inte finns något konstaterat fall av bathocephali i det engelska skelettmaterialet från tidig medeltid. Suturalben ses oftast som ärftliga, men kan även bero på fel ämnesomsättning i mesodermet (fostrets mellersta cellskikt) där skelett, muskler och blodkärl uppstår samt på yttre miljöfaktorer och påfrestningar.

En annan skelettförändring som Ylva och Beata har gemensamt är att de har ryggkotor där brosk från diskarna pressats in i kotkropparna, s.k. Schmorl's noder. För Beatas del, menar Ebba During inte att det gjort henne krumryggad. Utöver kotkroppar med Schmorl's noder, har Ylva däremot kilformade kotkroppar, ett särdrag som hon delar med skelettet som döpts till Adam. Båda är kännetecken för Scheuermanns sjukdom/juvenil kyphos, vilket innebär en krumhet i bröstkotraden som i övrigt inte behöver leda till några besvär för individen som har det.

Ylva hade ungefär två år före sin död brutit väster överarmsben. Benet har läkt ihop bra, men gett det en lätt böjning. Hon hade ett lågt kopparvärde, vilket kan tyda på en viss undernäring och blodbrist, men zinkvärdet var normalt. Isotopanalyserna visade att hon  ätit en blandad kost av kött och fisk. 

När hon hittades, hade hon fortfarande sina skor kvar på fötterna samt att hon hade en liten nyckel och 31 öre i kopparmynt som ni kan se ovan. Vad hon gjorde ombord på Vasa kan man spekulera i, vilket Caroline Edman gjorde i det föredrag som jag nämnde ovan.

fredag 12 november 2021

Fyra år

 Idag (12 november 2021) är det fyra år sedan jag startade den här bloggen och jag har skrivkramp som börjat lossna något på sistone och skriver dessutom det här med en hosta från helvetet (Nej, det är inte det där som spökat världen senaste två åren, men rätt jobbigt ändå.). Inte optimalt, men jag försöker väl kämpa på. Min kärlek till Märta Leijonhufvud, Svante Sture och vasatiden är intakt, men jag har väl kanske egentligen mest slutat tro på att någon bryr sig om det här.

För ett tag sedan lade jag upp de frågor som jag började med den där dagen i juli 2017 på Instagram och jag har insett att jag nog aldrig skrivit ut dem här på bloggen. Därför tänkte jag väl att nu är en lika bra tid som någon att göra det på. 

  • Vad vet vi egentligen om 1500-talets svenskar? Vad säger källorna? Vad säger forskningen?
  • Vilka är de mest framträdande personerna?
  • Hur styrdes Sverige? Vem gjorde vad och vad innebar det? Vad fattades det för beslut? Hur var staten uppbyggd och hur fungerade den?
  • Hur såg ekonomin ut? Vad är feodalism och kan man säga att Sverige var feodalistiskt? Vad tjänade folket/staten pengar på? Hur fungerar ett storgods?
  • Vad hade man för kontakter med omvärlden? 
    • Vilka var Hansan? Vad gör Lübeck? Vilka personer är framträdande där och hur agerar dessa? Vad hade de för relation till Sverige?
  • Vad händer i Danmark? Hur ser dansk-svenska relationer egentligen ut? Varför ingick Sverige i Kalmarunionen? Vad var Käpplingemorden? Hur förändrades inställningen till unionen över tid? Varför förändrades inställningen? Är unionstiden politiskt homogen i Sverige/inom hela unionen? Hur ser övriga nordiska länders historieskrivning om unionen ut? Är det svenska 1400-talet verkligen så kaotiskt som många gärna vill framställa det?
  • Vilka var Sturarna? Hur ser deras relation med Vasarna egentligen ut? 
    • Varför inträffade Sturemorden? Var de skyldiga? Vad blev konsekvenserna för inrikespolitiken? 
    • Vem var Svante Sture? Hur påverkas en människa av att sitta instängd i flera år från det att man är tre? Hur påverkas ett litet barn av att se sina systrar, moster och flera av sina kusiner dö? Hur påverkas en treåring av ett politiskt massmord? 
      • Vad händer med honom i Danmark och Tyskland? Varför kidnappas han av Lübeck? Varför släpper de honom efter två år? 
    • Varifrån kommer namnet Sture? Hur kommer det sig att en gren av Natt och Dag-ätten döper sig till det?
  • Vad hände egentligen under Stockholms blodbad? Vem var Kristian II? Vem var Gustav Trolle? Vilka avrättas? Vad är kätteri och hur går en sådan rättsprocess till? Vilka personer fanns kring Kristian?
  • Utöver Stockholms blodbad, vad gör Kristian i Sverige? Vad är hans långsiktiga plan för hur Sverige ska styras när en så pass stor del av makteliten är borta?
  • Vad innebar det att vara adel/präst/borgare/bonde i Sverige på 1500-talet? Vad hade man för maktposition? Vad hade man för rättigheter? Vad innebar det att bönder och borgare hade plats i riksdagen? Hur påverkade detta landets styrelse? Hur såg en vanlig dag ut för respektive stånd?
  • Vad hade kyrkan för roll i samhället? Vad fanns det för likheter/skillnader före/efter reformationen? Varför genomförs den svenska reformationen? Vad får den för konsekvenser? Vilken kontakt har Sverige med påven i Rom? Vad har klostren för betydelse? Vilka personer är mest framträdande inom kyrkan före/efter reformationen? Hur ser kyrkoorganisationen ut före/efter reformationen? Vilka är Sten Sture d.y:s argument för att avsätta Gustav Trolle?
  • Vilka var Vasarna? Varifrån kommer ätten? Vad finns det för framträdande medlemmar av ätten före Gustav Vasa? Vad gjorde egentligen Gustavs pappa? Vilka Vasar finns i livet när Gustav blev kung? Hur ser hans relation till dem ut? Vem var Gustavs syster Margareta? Vad vet vi om Gustavs mamma Cecilia?
  • Varför fanns just Gustav Vasa med bland den gissla Kristian II tog 1518? Finns det någon särskilt orsak eller var det bara slump?
  • Vad kan vi veta om vad Gustav Vasa gör i Sverige från att han kliver i land på Stensö till att han blir kung? Vad finns det för källor om hans förehavanden i Dalarna? Vad finns det för källor till Befrielsekriget?
  • Vem var Hemming Gadh?
  • Varför avsätts Kristian i Danmark?
  • Vem var Peder Jakobsson Sunnanväder?
  • Var befanns sig Nils Sture under och efter blodbadet? Var han verkligen Daljunkern?
  • Vem var Nils Dacke? Varför gör han uppror?
  • Varför är det bondeuppror i början av Gustavs regeringstid, men inte utom Dacke inte i den senare delen? Hur omfattande är upproren? Vad blir konsekvenserna av dem?
  • Vad hade kvinnorna för roll i samhället? Hur skiljde det sig åt mellan stånden?
  • Vad gjorde barnen?
  • Vad fanns det för minoritetsgrupper i Sverige? Vad hade man för relation till dem? Hur såg relationen till samerna ut?
  • Stämmer det att man ansåg at alla inom ett stånd hade samma personlighet och att man inte alls såg individer?
  • Vad åt man?
  • Hur såg fester ut? Hur firade man olika högtider t.ex. jul och påsk?
  • Hur brukades jorden? Hur hanterade man djur? Vilka husdjur hade man?
  • Hur bedrevs bergsbruket? Hur såg metallhandeln ut?
  • Hur gick val av kungar respektive riksföreståndare till? Vad var egentligen Mora stenar?
  • Hur försörjde sig folk?
  • Vad gjorde en kung?
  • Vad gjorde en drottning?
  • Vem var Machiavelli? Vad betydde Fursten?
  • Vad skrev Per Brahe dä?
  • Vad säger Gustav Vasas krönika oss?
  • Hur ser rättssystemet ut? Vad säger lagarna? Vad ger upphov till nya lagar? Vad orsakar lagstiftningens förändring? Hur upprätthålls lagstiftningen? Vad finns det för straff? Hur förhåller sig lagarna till domarna? Finns det skillnader mellan lag och praxis?
  • Hur gick en begravning till?
  • Hur gick ett bröllop till?
  • Hur gick en förlossning till?
  • Vad fanns det för regler kring sex?
  • Hur hanterade man mens? 
Jag minns hur jag satte mig på ett café i centrumet där jag bor och bara skrev de frågor som kom till mig naturligt. Ganska mycket av det kan jag besvara idag och lite har jag aningar om. En del är däremot fortfarande höljt i dunkel. Jag börjar också få koll på vad jag vet mindre om. 

Kommer det bli ett år till av mitt projekt och av bloggandet? Det kan jag i nuläget inte svara på. Jag trodde det var en betydligt mer välutforskad tidsperiod när jag började försöka skriva en romanserie om Vasa-ätten för så länge sedan. Det har visat sig att så inte är fallet. Det blev lättare att forska ordentligt när jag kunde koncentrera mig på Märta som växte på mig (Om ni läser frågorna, märker ni nog att hon saknas där.). Hon och Svante är fortfarande konstant med mig i tanken, men jag är inte säker på att det är värt allt jobb längre. Inte minst eftersom vikingatiden börjar kalla mig tillbaka, t.ex. genom fantastiska populärhistoriska insatser som Gåden om Danmarks første konge.

fredag 5 november 2021

Anna Silwerulv - En kjol bland många byxor

Varje vår firar Vasamuseet Maria Eleonora-dagen. I år (2021) blev det p.g.a. pandemin lite annorlunda och istället anordnades firandet 13 oktober. Då bjöds vi besökare på två föredrag som handlade om varsin av de två kvinnor som påträffades i samband med bärgningen av Vasaskeppet. Den första, En kjol bland många byxor, hölls av dräkt- och textilhistorikerna Anna Silwerulv som jobbar med Vasamuseets samling av föremål i läder och textil.

Då man återanvände mycket kläder på 1600-talet finns det inte mycket kvar av vardagskläder, vilket gör Vasamuseets samling tämligen unik. Den innehåller ca 5600 textilfragment och ca 6300 läderfragment i varierande bevarandegrad från fiber ända upp till hela plagg. Ull är det material som bevarats bäst och som 98% av samlingen består av. Det blir tydligt vid studier av Vasamaterialet att man inte använde uniformer i den svenska flottan 1628, utan hade på sig sina egna kläder. Däremot kan materialet vittna om andra modetrender, liksom om själva textilindustrin. Samlingen har dessutom en hel del knappar och skor som bevarats. 

En fråga som Anna Silwerulv ställde sig var huruvida det finns kvinnokläder från Vasaskeppet. Inte minst är detta intressant då det var tillåtet för besättningen att ta med sig fruar ombord så länge skeppet befann sig inomskärs och vi har skelett från två kvinnor som hittades på/invid Vasa som av forskarna kallats Beata och Ylva. I inlägget Döda personers sällskap: "Beata" (28 oktober 2021) skrev jag mer om Beata som föredraget handlade om.

Anna Silwerulv berättade att området där Beatas skelett påträffades var omrört p.g.a. såväl 1600-talets kanonupplockning som orsakade av den moderna bärgningen av skeppet. Beatas kropp hittades på båda sidor om en kanon och hennes tröja påträffades invid henne själv och har tidigare tolkats som en ärm. Vid en närmare granskning av materialet, har man däremot även kunnat konstatera att samma tyg hittades i olika delar av skeppet, vilket gav flera delar av tröjan. Liksom järnet på skeppet och i vattnet missfärgat delar av Beatas skelett, har det även missfärgat textilierna.

Som sagt har dräkthistoriker på senare år påvisat ett stort återbruk av kläder och skor i förmodern tid och den sko som påträffades invid Beata uppvisar tydliga bevis för ett sådant då den verkar ha blivit lagad med bitar från andra skor. Det är däremot oklart om Beata själv gjort lagningarna eller om hon köpt den "second hand", vilket också var vanligt på 1600-talet.

Männen på Vasa bar knäbyxor. Ett par av dessa (objekt 09014 i Vasamuseets samling), visade sig vid en närmare granskning vara ett för stort tygstycke och ihop med att detta påträffades vid Beatas underkropp, kunde man konstatera att knäbyxorna nog var Beatas kjol, ett bevis för hur viktig ett arkeologiskt fynds kontext är.

torsdag 28 oktober 2021

Döda personers sällskap: "Beata"

I samband med bärgningen av Vasaskeppet påträffades ett gäng skelett av personer som dött i samband med förlisningen. Dessa gavs namn efter det svenska fonetiska alfabetet/bokstaveringsalfabetet av osteologen Nils-Gustaf Gejvall som gjorde den första osteologiska analysen på skeletten från Vasa. Det finns emellertid två undantag och det är de två skelett som osteologer könsbedömt som kvinnor som istället för Bertil och Yngve, fått namnen Beata och Ylva. Vad de hette egentligen är det givetvis ingen som vet, men då namnen fäst sig och det är bättre än att säga kvinnoskelett 1 och 2 eller dylikt, finner jag ingen anledning att kalla dem något annat här på bloggen.

För två veckor sedan (13 oktober 2021) deltog jag i Vasamuseets Maria Eleonora-dags-evenemang. Evenemanget bestod av körsång från damkören Discordia från Uppsala och två föredrag  En kjol bland många byxor och Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet som jag kommer att skriva mer om i senare inlägg. Då föredragen handlade om Beata och Ylva, tänkte jag att det kunde vara ett tillfälle att återuppta min bloggserie Döda personers sällskap och skriva inlägg om dem. De flesta uppgifter har jag tagit från Ebba Durings bok om skeletten från Vasa: De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Den publicerades 1994 och det skulle inte förvåna om det hänt en hel del sedan dess, men det här är vad jag själv kan veta för tillfället. 

Beatas skelett hittades på övre batteridäck i ett större område som Anna Silwerulv beskrev som ganska omrört i sitt föredrag. Hon berättade också att Beatas kropp hittades på båda sidor av en kanon, vilket är uppgifter som inte finns hos Ebba During. Skallen och underkäken hade en mörkare brun ton än resten av skelettet och skallen var dessutom på vissa ställen färgad blå av vivianit. Detta beror på att det finns så mycket järn i olika former ombord på Vasa som har påverkat skelettet under dess 333 år på botten. Skeletten från Vasa begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm 1963, men man öppnade graven 1989 för att undersöka dem närmare. Dessvärre visade det sig att skeletten farit illa av fukten inuti graven och bl.a. Beatas skelett hade angripits av mögel. Trots detta har man kunnat säga en hel del om henne.

Osteologer bedömer ålder på skelett utifrån hur vissa ben ser ut och hur de vuxit. Utifrån Beatas lårben, bensuturer och tänder har hennes ålder bedömts vara 20-25 år. Biologiskt kön bedöms på liknande sätt utifrån utseende av vissa ben och i Beatas fall uppvisade såväl skallen som de bevarade höftpartifragmenten på tydligt kvinnliga drag. Däremot var underkäken rätt kraftig och inte så typiskt kvinnlig. Analyser av prover från hennes kvarlevor visar att hennes kopparvärden var långt under det normala, vilket kan leda till undernäring och diarréer. Intressant nog har männen från Vasa generellt ett bättre koppar och sinkvärde än de båda kvinnorna enligt Ebba During.

Alla fram- och hörntänder i överkäken hos Beata hade så kallad emaljhypoplasier. Det innebär att tänderna får fåror eller gropar tvärs över tandkronan orsakade av felaktig utveckling i samband med perioder av vitaminbrist, undernäring och/eller vissa sjukdomar i barndomen. Röntgen visade också att Beata dragit ut höger sexårstand i underkäken och att hon hade en emaljskada på andra framtanden, också i underkäken. Det senare verkar vara en mekanisk skada som resultat av arbete eller en vana. Då skadan är annorlunda jämfört med de man hittar hos vana kritpipsrökare, spekulerar Ebba During i om Beata kan ha varit sömmerska och van vid att hålla fast nål och tråd mellan tänderna. Motsvarande tand i underkäken finns inte bevarad, varför det inte går att avgöra om den också visade samma skada.

Fyra bröstkotor berättade att Beata led av Schmorl's noder, vilket innebär att kotornas diskar skadats och att brosk pressats ut i kotkroppen. Ebba During menar att det är troligt att detta är resultatet av en yttre skada eller störningar i ämnesomsättningen någon gång under Beatas tonår. Däremot finns inte belägg för kilformade kotkroppar som skulle kunna tyda på att hon hade krumrygg.

Beatas pannben visar att hon hade sutura metopica persistens, ett ärftligt drag som innebär att bensuturen som finns mellan de båda pannbenen inte sluter sig vid två års ålder som sker i normala vis. Detta är inte helt ovanligt. Ebba During säger att det finns hos ca 10% av befolkningen idag och verkar inte påverka annat än ens utseende. Skallen visade också att Beata hade bathrocephali, en onormal utbuktning av nackbenet. Detta är mindre vanligt, men finns även hos Vasaskeppets andra kvinna, Ylva.

fredag 15 oktober 2021

Jens Heimdal - Spår av 1600-talets trädgårdar i Stockholm

"Alla brydde sig om den fina stenpackningen och ingen brydde sig om jorden"
~ Jens Heimdal om kv. Rosendal

För två veckor sedan (1 oktober 2021) var det dags för den första av Vasamuseets tre afternoon tea-föredrag för hösten. Denna säsong är temat trädgård och först ut var arkeobotanikern Jens Heimdal med föredraget Spår av 1600-talets trädgårdar i Stockholm.

Arkeobotanik är numera en given del av arkeologiska undersökningar och innebär att man samlar in jordprover och studerar fröer, växtdelar etc. för att se vad man har odlat (eller vilka växter som man har importerat i vissa fall). Jens Heimdal berättade om sitt arbete och använde två undersökningar i Stockholm som utgångspunkt: Kvarter RiddarenÖstermalm som undersöktes 2015 och Kvarter Rosendal vid Mariatorget på Södermalm som grävdes 2020.

Trädgårdar ses oftast som en del av konsthistorien och under 1600-talet växte det fram ett ideal för kungar och adel att anlägga formträdgårdar. Hur denna trend får fäste under seklets lopp kan man se även i källmaterialet som är mer omfattande för tiden efter 1600-talets mitt än före.

Kålgårdar och kryddodling räknas som en typ av jordbruk som skedde i hela samhället ända ner till backstugorna och det finns indikationer på att stadsgårdarna i utkanterna av Stockholm hade bakgårdar för odling liksom man hade i de övriga svenska städerna. Trädgårdsodlingen var också en kvinnlig syssla liksom de verksamheter som man producerade råvaror till. Något jag tyckte var intressant som Jens Heimdal sa var att odlingsbäddar haft samma mått från förhistorisk tid och fram till idag: 2 alnar (120cm). Det är nämligen det mått som gör att man kan nå över hela bädden.

Under 1600-talet började den stadsboende adeln att bygga så kallade malmgårdar nära Stockholm för sin trädgårds- och vardagsodling. Från 1700-talet börjar även borgarna att anamma traditionen och när staden expanderade, hamnade de inne i städerna. Piperska muren på Kungsholmen är ett känt exempel.

Kvarteret Riddaren på Östermalm undersöktes eftersom Judiska skolan i Stockholm skulle expandera. Då hittades blomkrukor som är väldigt lika de vi idag har, men som drejades. Dessa krukor vittnar om att man förkultiverat åtminstone vissa växter. Arkeologerna hittade även puts från husen som bevarats och som visade att de varit röda. Här hade trädgården anlagts i terrasser och man hade varit tidig på att odla potatis under 1700-talet. Från detta sekel härrörde även en tobaksodling. Tobak är en typisk 1700-talsväxt i Sverige eftersom det kom ett kungligt påbud om att kvinnor och barn skulle odla det 1724 då den var så dyr att importera. Förutom dessa växter, odlades lummer som använts på teatrar för att skapa blixt och dunder och för att bearbeta tyg som skulle färgas. 

Jens Heimdal beskrev undersökningen i kvarter Rosendal mer ingående. Den skedde 2020 och materialet från de äldsta kulturlagren är ännu inte bearbetat. Kvarteret ligger vid Mariatorget som fram till 1900-talet hette Adolf Fredriks torg. Här hade Heimdal med uppgifter om ägare till tomterna som berördes av undersökningen. 1679 ägdes den ena tomten av magister Betschley som var kyrkoherde i Tyska kyrkan i Gamla stan och den andra var Hummertz Hanssons som hade en malmgård på platsen. Under det tidiga 1700-talet är bara en ägare känd: Lars Siwertz. Han var ölbryggare och man skulle därför kunna tänka sig att han odlade humle. Så verkade inte vara fallet utan återigen dök tobaken upp. Grannen, Berndt Johan Eschenberg var emellertid handelsman och kan mycket väl ha köpt tobaken av familjen Siwertz för att sälja vidare. 

På 1600-talet var odlingarna mer varierade och det ytan innehöll då två tomter avgränsade med ett stacket. Det mesta materialet kom från tiden före de båda ägarna finns belagda (1630-1650) då det hos Hummertz Hansson fanns en kålgård och hos magister Betschley fanns en mer varierad trädgård. Det fanns även ett material som var äldre än detta, men som nämndes ovan är det materialet inte riktigt bearbetat än. Jens Heimdal sa däremot att det verkar som att det redan då varit en kålgård med en kryddgård på den andra sidan staketet.

På ytan i kvarter Rosendal växte spikklubba, men den kunde inte ses i materialet från tidigare perioder. Spikklubba verkar komma från Amerika. Den är väldigt giftig, men har använts som drog och medicinalväxt. Det mystiska med spikklubban är att den omnämns i Europa redan under antiken och t.ex. Hildegard av Bingen skriver om den. Det finns i och för sig en indisk variant av den, men den har inte påträffats i Europa förrän 1500-talet. Frågan är därför: Vad var det för växt som beskrevs?

lördag 25 september 2021

Stockholms slott - Daisy, Kronprinsessan Margareta

Fram till 31 oktober i år (2021) har Stockholms slott en utställning om kronprinsessan Margareta som jag besökte för ett tag sedan. Hon var Gustav VI Adolfs första fru samt farmor till kung Carl XVI Gustaf respektive mormor till den danska drottningen Margarethe II (som ärvt både hennes för- och smeknamn). 

 2020 var det hundra år sedan Margareta gick bort alldeles för tidigt och i samband med detta publicerade hennes sondotter prinsessan Christina, fru Magnusson biografin Hon kallades Daisy: att finna en farmor om henne. Jag har inte lyckats hitta mer om hur involverad prinsessan varit i arbetet med utställningen Daisy, Kronprinsessan Margareta, men det är tydligt att den hänger samman med boken och det arbete som prinsessan har lagt ner på att lära känna sin farmor. 

Kärleken till och respekten för kronprinsessan Margareta löper som en röd tråd genom hela utställningen. Utgångspunkten verkar ha varit att så gott det går faktiskt få besökarna att lära känna henne ordentligt, något som borde vara självklart för vilken typ av porträtt av historiska personer det än må vara. Tyvärr är detta inte normen för populära skildringar av förmoderna svenskar och särskilt inte för de manliga, vilket blir tydligt i jämförelse med porträtteringen av Gustav Vasa i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget en utställning om makt. Där handlade allt om att demonisera Gustav och göra honom så orelaterbar som möjligt. Det är något som överlag går igen i skildringar av förmoderna människor i svensk populärhistoria av idag. Hela den svenska adeln har t.ex. målats ut som maffia hos diverse män (Ja det är i princip enbart hos män! "Maffia" är tydligen ett ord som kittlar skönt i magen hos svenska medelklassmän idag...) som ägnat sig åt att skriva om svensk förmodern historia populärt de senaste 20-30 åren åtminstone även om det inte finns något i källorna som tyder på att de skulle vara vare sig maffia eller på något sett ondsinta. Vi har väldigt många fler källor till 1900-talets svenskar än till 1500-talets, men om förvånansvärt många i 1500-talets svenska makteliten går det att få fram deras grundläggande personlighet och de är lika individuellt olika som vi är idag, varför det inte alls stämmer det som Historieätarna påstod man i ståndssamhället hade samma personlighet som alla andra från samma stånd. Jag har försökt ta reda på varifrån detta kommer och jag misstänker det beror på ett väldigt evolutionistiskt perspektiv, något som jag bl.a. skrev om i inläggen Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) och Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) och modernitetens idé om att skapa Den nya människan till Det nya samhället som jag berört bl.a. i inläggen Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (31 mars 2021) och Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021). Det hela verkar mynna ut i någon sorts spärr som hindrar många från att se äldre tiders svenskar som människor och resulterar i konstiga tolkningar av dem både som biologiska och sociala varelser. Att möta kronprinsessan Margareta som en människa och även att man satt det mer intima smeknamnet Daisy först i utställningens namn gör att man känner sig välkommen in i hennes värld.

Genom foton, porträtt, föremål, kläder och hennes egna målningar ges besökaren en möjlighet att komma närmare. Hennes liv skildras utifrån hur engagerad hon var i sina barn och bl.a. lät hon dem spela teater i den mest bedårande Henry VIII-dräkt. Vi får även höra om och se prov på hennes fotograferande och det berättas om hur hon och maken moderniserade sin våning på Stockholms slott och att hon spelade bandy, golf och hockey och planterade trädgården på Sofiero i Skåne och gav ut böcker om trädgårdsskötsel. Hennes maktposition, och "status" om man så vill, representeras av hennes rangkrona samt den kröningsmantel som hon bar till sin farbror Edward VII:s kröning 1902, men Kungliga slotten har funnit det viktigare att förmedla vem hon var som person och vad hon hann åstadkomma under sitt alldeles för korta liv och som gjorde att hon blev så jättepopulär hos svenska folket.

Ett eko från en annan tid och en annan kunglig Margareta kan man på ett sätt säga att statsminister Hjalmar Brantings ord från kronprinsessan död är. Branting fick dödsbudet under sitt första maj-tal på Gärdet i Stockholm 1920 och tillsammans med resten av regeringen rusade han till slottet efteråt för en konselj varefter han kommenterade dödsfallet: "Nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat." Det här liknar Per Brahe d.ä. uttrycker sig kring drottning Margareta Leijonhufvuds död 1551 då han skriver att "solen miste sitt sken." Det är oklart om Branting känt till det, men det troligaste är nog att det handlar om en symbolik som går igen över tid.

Man kan tycka att det är typiskt att en historisk kvinna skildras genom att man framhäver hennes kärlek till sina barn och sitt konstnärskap, men varför ska vi egentligen förneka dessa delar av folks liv? Är det inte bättre att vi lägger till dessa aspekter av historiska mäns istället? Jag skulle jättegärna vilja se utställningen om Gustav Vasa som inkluderar att han var småbarnsfar från att Erik XIV föds 13 december 1533 till sin död 29 september 1560 då Karl IX bara är strax under 9 år. Barnen är väldigt framträdande i det han skriver t.ex. Eller för den delen skulle jag tycka det vore trevligt om man utvecklar mer att han beskrivs som musikalisk eller studerar närmare varför han startar Svenska statens porträttsamling och uppenbart anställer både konstnärer, arkitekter och diverse konsthantverkare som del av återuppbyggandet av Sverige stället för att helt avfärda att han skulle ha något som helst intresse åt det hållet. Erik XIV skriver om bristerna i hans utbildning, men är det inte förståeligt att han aldrig fick en ordentlig utbildning om man ser till hur hans ungdomsår blir? Dessutom är det ofta stor skillnad mellan utbildning och bildning även om vi idag, liksom Erik, verkar ha svårt att förstå skillnaderna.

I inläggen Gripsholm: "Oj, titta där är Bellman!" (6 juni 2019) och Hemester i Gripsholm på en timme (17 augusti 2020) har jag uttryckt min besvikelse över utställningsverksamheten på ett av organisationen Kungliga slottens andra slott Gripsholm och jag har inte heller jättebra erfarenhet av Stockholms slotts (Att en ilsken röst skriker åt en att inte fotografera inne i Skattkammaren från ett högtalarsystem tar seriöst död på stämningen.), men på sistone har jag märkt av en förbättring. Det var tydligt när jag senast var inne i Museum Tre kronor (som fortfarande verkar vara pandemistängt) sommaren 2019 och även den utställning av den nuvarande kungafamiljens vuxna kvinnliga medlemmars brudklänningar för ett par år sedan var helt annorlunda mot övriga utställningar. Daisy. Kronprinsessan Margareta faller in i den ändrade inställning till att inte se besökare som ett nödvändigt ont utan mer välkomna dem in och låta dem ta del av historien och i det senare fallet även komma en kunglighet nära. Kärleken och det intima i Daisy. Kronprinsessan Margareta skapar dessutom en nyfikenhet och ett intresse att bygga vidare på när man lämnat utställningen.

söndag 29 augusti 2021

Kalmar slott - Kungsköket

För ett tag sedan besökte jag Kalmar slott som i år öppnat upp rum som tidigare inte varit tillgängliga för allmänheten: Kungsköket. Det var huvudorsaken till den alltför korta Kalmarresan som även inkluderade en utflykt till Stensö, men mer om det i ett senare inlägg.

Som ni som har följt den här bloggen ett tag var jag i London i september 2019. Under den vecka jag var där, besökte jag såväl Towern som Hampton Court. På det senare slottet hade man gjort iordning Henry VIII:s kök, något som jag tog upp i inlägget Hampton Court: Hem till Henry VII (13 oktober 2019). Där hade man lagt upp en blandning av låtsas- och verkliga råvaror som användes vid matlagning åt Henry och hans hov. Man eldade också i de öppna spisarna, vilket bidrog till förståelsen av hur köken kunde upplevas för de som vistades där. Från Horrible Histories vet jag också att de köksanställda drack stora mängder öl och vatten för att svalka ner sig själva. När de sedan kissade ut det, hade detta en avkylande effekt på rummet. 

Storbritannien är ofta helt fantastisk på populär historieförmedling och jag har länge önskat att svensk kulturarvssektor och populärhistoria skulle ta ett större intresse för vad och hur de förmedlar det och inte bara deras historia. Visst är brittisk populärhistoria också full av kungar och krig (De har trots allt en i betydligt större utsträckning fullkomligt brutal historia än vad vi har.), men detta varvas med information om vardagslivet, något som jag skrev om i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning ( 12 oktober 2019) och som man kan säga att förmedlingen av Henry VIII:s kök på Hampton Court också representerar. 

Trots att vardagen utgör majoriteten av alla människors liv, är detta inte något som intresserar de som förmedlar svensk historia populärt i särskilt stor utsträckning. Den akademiska historieforskningen är tack och lov annorlunda och bättre i detta avseende och t.ex. Gender and Work-projektet har ett fokus på folks arbete och det glädjer mig att äktenskapet ska förmedlas i TV snart av bl.a. Brita Planck som faktiskt skrivit om det populärt i boken Förnuft och känsla: adel, kärlek och äktenskap

Det bristande intresset för egentligen något annat än olika former av våldshandlingar och en på tok för abstrakt och ytlig syn på makt och politik gör att man avhumaniserar och demoniserar det förmoderna Sverige (medeltiden anser man tydligen numera inte ens vara del av den svenska historien!). Gustav Vasa styr landet i 40 år, men hans gärning reduceras till ett, i sammanhanget fåtal uppror som framför allt sker i början av hans regeringstid. (Dackefejden sker i mitten av regeringstiden och har lite andra orsaker än övriga, men det är en annan historia.) . I princip inget sägs om att han tar över ett totalt ruinerat och utplundrat land som vid hans död har omvandlats till ett välmående rike med en stabil ekonomi (som hans äldsta son [omedvetet] verkar göra allt för att förstöra genom att tvinga in Sverige i ett fullständigt onödigt krig som slutar i Älvsborgs lösen). Var var den delen i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som Kalmar slott hade förra sommaren (2020) och som tydligen ska vandra runt på svenska slott under de kommande åren (i år är den på Vadstena slott) och som man gick ut hårt med handlade om Gustav Vasas maktmissbruk. Men hur ska man kunna veta att han missbrukade makten om man inte intresserar sig ett dugg för vad det faktiskt innebär att ha makt under tidigmodern tid, likheter/skillnader med makten av idag eller hur riket styrs vare sig då eller nu? Och som jag skrev i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) tyckte jag det mest blev våldspornografi. Ett ensidigt fokus på enskilda (onormala) händelser, leder till att de blir det normerna samtidigt som normaltillståndet inte lyfts fram eller förklaras. Gustav Vasa är ond dels för att man bestämde det på 1930-talet, för att Benito Mussolini läste den typ demokratiske mannen Niccoló Machiavellis politiska satir Fursten bokstavligt och för att Nils Dacke blivit martyr för moderna svenska libertarianer och kommunister trots att han torterar fogdar till döds och troligen skulle bli klassad som terrorist idag.

Mot bakgrund av detta framstår Kungsköket som en tvärvändning i vad och hur Kalmar slott förmedlar det svenska 1500-talet. I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågade jag mer vardag i den populärhistoriska förmedlingen av det svenska 1500-talet och man kan väl säga att det var lite det Kalmar slott gav mig med Kungsköket. Den är jordnära, visuellt tilltalande och den demoniserar ingen. Under visningen jag deltog i, fick vi bl.a. veta att det gick åt 9 ton ved i veckan att hålla ugnarna varma på Kalmar slott och att det fanns ett par personer anställda enbart för att vända köttet i ugnen. 

Kungsköket var bara ett av flera kök på Kalmar slott och de har faktiskt sedan innan en mindre utställning av ett annat intill det bord man dukat upp i Grå salen som föreställer Johan IIIs påskmiddag på slottet. Att förmedla vad historiska svenskar åt har också varit lite av en trend sedan Historieätarna visades på TV. Till skillnad från det programmet, var man under visningen på Kalmar slott noga med att förmedla både den mat som vi kan känna igen och den mat som är annorlunda för oss och det kändes inte överflödigt. Tvärtom har man expanderat konceptet och det kändes underbart att få strosa omkring i ett helt kök. Som ni ser på guideboken på bilden överst i inlägget, har Kalmar slott som slogan "Ett levande slott" och jag har även sett dem använda "A Real Castle". Då kanske man även bör förmedla vardagen på slottet och Kungsköket är en bra del av det.

torsdag 22 juli 2021

Hur bör vi och bör vi inte betrakta Stockholms blodbad i ljuset av Utøya?

Jag läste här om dagen Åsne Seierstads artikel Såret läker långsamt, men ärret försvinner aldrig där hon skriver om offren, föräldrar till offren och Norges hantering av och reaktioner på de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utøya för idag (22 juli 2021) exakt tio år sedan. Det är norrmännens trauma och det är de som måste bearbeta den sorgen i sin egen takt och på sitt eget sätt. Därför kommer det här bli ett inlägg om vad jag tycker att vi i Sverige kan dra för lärdomar av konsekvenserna av Utøya i forskning och framställning av Stockholms blodbad inte någon typ av analys av det förra. 

I inlägget Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) skrev jag om en intervju med den svenske vänsterpartisten Ali Esbati om den bok han skrivit om sina egna upplevelser från Utöya: Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. Jag har nu åter hittat denna intervju från Svenska Dagbladet (16 juni 2021). Liksom jag tog upp i inlägget, säger han att han tidigt upptäckte en vilja att förklara det lite som en olycka och inte som ett välplanerat politiskt terrorattentat och att jag ser de tendenserna även i svenska (och delvis danska) skildringar av Stockholms blodbad. Kanske inte direkt att det betraktas som en olycka så mycket som att det var något som bara "råkade hända" och det är av någon outgrundlig anledning jätteviktigt att absolut inte under några omständigheter lägga skulden på Kristian II eller ärkebiskop Gustav Trolle. Istället ger man Kristina Gyllenstierna hela skulden i princip för att man menar att hon är korkad som försöker visa att riksrådet fattade ett riktigt politiskt beslut om att avsätta Gustav Trolle eftersom han gjorde Sverige omöjligt att styra eller så letar man upp en obskyr teori som Sven Svensson först lades fram på 1964 som menar att den tyske stockholmsborgaren Gorius Holste var skyldig. 

Viktigast är, som sagt, att kungen och ärkebiskopen hålls undan allt ansvar. Det andra, och än vanligare perspektivet, är att Stockholms blodbad egentligen bara var en massiv propagandakampanj (propaganda = lögn) av Gustav Vasa. Detta trots att epitetet Tyrann myntades av en av de överlevande munkarna i Nydala kloster efter att Kristian II kommit förbi och hade ihjäl deras abbot och flera av deras bröder. Man menar även att det inte fanns några tecken på att samtiden reagerade, att en utländsk monark har ihjäl en betydande del av makteliten i ett annat land (enligt ens egna tolkningar t.o.m. hux flux utan någon planläggning) är något man anser ha hänt varje dag på 1500-talet. Dick Harrison brukar t.ex. lägga fram hur befängt/lustigt det är bönderna i Dalarna inte alls brydde sig om "några döda adelsmän i Stockholm" utan mer värnar om att få behålla sina vapen. Det verkar inte falla honom in att de kände behov av att ha vapen om kungen (d.v.s. statsmakten) och ärkebiskopen (d.v.s. kyrkan) kan få för sig att döda vem som helst när som helst hur som helst. Utöver att skoja lite om hur knäppa bönderna i Dalarna är det som att man försöker totalignorera att svenskarna tydligt visar vad de tycker genom att köra ut Kristian och faktiskt även Gustav Trolle i princip inom loppet av ett år. Att danskarna gör det samma 1523 och att Kristian II försöker skylla ifrån sig genom att bränna Didrik Slagheck (som han först utsett till biskop i Skara och senare även till ärekbiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522. Inte heller i det fallet är det egentligen Gustav Vasa som börjar. Klas Kyle lyckas nämligen fly från Stockholm och tillsammans med smålänningarna tvingar de bort Kristian II:s man Sören Norby från Kalmar slott redan i månadsskiftet januari/februari 1521. 

Det här och Sturemorden (också ett svenskt politiskt massmord som man känt sig tvungen att "omtolka" på senare år eftersom man tycker Erik XIV är en lika fantastisk regent och manligt geni som charmören Kristian II och Jöran Persson är bara dömd av historien) är tydliga exempel på den orientalism jag sett i svenska populärhistoriska skildringar av 1500-talet i Sverige. Denna orientalism skapar en fruktansvärd avhumanisering och det verkar som att man har svårt för att ta in att det handlar om riktiga människor som råkar ut för fruktansvärda händelser. Man reducerar allt till ren sensationalistisk underhållning eftersom man tycker TV-serien Game of Thrones är "häftig".

I inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) uttryckte jag min trötthet över att det svenska 1500-talet i populärhistoriska sammanhang i princip uteslutande reduceras till våldspornografi. En massa människor blir sexuellt upphetsade av våldslekar och det är inget fel med det. Däremot känner åtminstone jag att när man ska skildra riktiga människor och deras trauman bör man lämna denna våldsfetish med sin(a) partner(s) i sängkammaren, för det blir annars ett respekt- och empatilöst frossande i deras olyckor. 

Jag rekommenderar att ni läser Åsne Seierstads artikel ovan och funderar lite över tonen. Den är lugn, respektfull, empatisk och reflekterande. Den skildrar konsekvenserna av en fruktansvärd våldshandling för de överlevande och de dödas anhöriga och trots att den inte har en ton som är sexuellt upphetsande, engagerar den ändå. Den är nämligen mänsklig och den väcker många känslor, eftertanke och engagemang även om det inte är stress eller (sexuell) upphetsning.

Tio år efter terrorn på Utøya är en generation politiker borta. AUF förlorade tre länsordförande, två vice ordförande, tio ordförande och vice ordförande för lokalavdelningar. Av de mördade var 15 kandidater på Arbeiderpartiets listor i kommunvalen samma år.

~Åsne Seierstad 

Jag tycker det finns all anledning att fundera på vad vi kan dra för lärdomar av blodbadet och konsekvenserna av det genom att titta på Utøya och konsekvenserna av det. Jag har själv länge funderat på likheterna i det Åsne Seierstad skriver i citatet ovan. Om hur en hel generation makthavare plötsligt bara var borta. Män som bara slutade finnas. Vad betyder detta för Gustav Vasas möjligheter att styra landet de första åren? 

Det finns, som sagt, folk som överlevde Stockholms blodbad och liksom Utöya-överlevaren Viljar Hanssen berättar för Seierstad om att de flesta Utøya-överlevarna inte velat komma tillbaka till politiken, finns inga tecken på att dessa strävar efter makt igen. I intervjun ovan berättar Ali Esbati om hur dåligt han mådde när han tvingades återuppleva minnena igen när han skrev sin bok. Istället för att häpna över att bönerna i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok vittnar om eller att föraktfullt reducera henne till en hysterika för detta, kanske man istället skulle fundera på varför hon har den. För hur skulle man själv reagera om ens släktingar och vänner plötsligt försvann efter att en kung brutalt har haft ihjäl dem? Om man sett sin abbot och flera av sina bröder dränkas av en kung kanske det är rätt naturligt att kalla mördaren för Tyrann. Och finns det inte ens lite orsak till epitetet om man har ihjäl svenskar i Söderköping, Linköping, Vadstena, Västerås, Jönköping, Nydala, på flera håll i Finland och minst 120 stycken i Stockholm?  

Jag börjar på allvar fundera över hur dessa svenskar upplevde terrorattacken på Drottninggatan 7 april 2017. Var det tråkigare eller häftigare än Stockholms blodbad (och Sturemorden)? Kan vi verkligen lita på att det har hänt och inte bara är politisk propaganda? Och vem var egentligen ansvarig? De människor som flydde för sina liv som var för korkade för att inte förstå att det kunde komma en lastbil körandes rakt ner för gågatan eller kanske en tysk affärsman bosatt i Stockholm som ogillar Stefan Löfvén

Skulle man verkligen kunna bemöta de överlevande från Utøya eller dödsoffrens föräldrar med samma känslokyla och empatilöshet som man visar mot 1500-talets svenskar såväl före som under och efter Stockholms blodbad (och Sturemorden)? Skulle man kunna säga till dem eller t.ex.  till förintelseöverlevare ståendes öga mot öga med dem att man tycker att deras upplevelser är fantastiskt häftig och roande underhållning? Och om en förintelseöverlevare beskriver sin oro och ångest under tågresorna till koncentrationslägren, skulle man då föraktfullt säga till dem att de bara var ovana vid att åka andra klass?  Borde man inte i så fall se sig själv i spegeln först innan man skriker om att Gustav Vasa var psykopat?





Bild 1 är lånad från Wikipedia och bild två är kransar lagda på Stortorget i Stockholm till minnet av Stockholms blodbad i november 2020 av min vän Amir Sherif.

onsdag 14 juli 2021

Efternamnet Sture

Jag har beslutat mig för att dela med mig mer av de kunskaper som jag fått under de fyra år jag hållit på med det svenska 1500-talet. Jag har varit väldigt sparsam med detta, mest för att jag fått uppfattningen om att det är så folk gör för att de tror att andra snor deras idéer. 
 
Jag tänker att det kanske också kan vara en väg ut ur skrivkrampen och ilskan jag kommit att allt mer känna gentemot den svenska populärhistorien och att ständigt bli förminskad och avfärdad eftersom jag faktiskt litar på de människor som levde då mer än på de som lever nu. (Åtminstone kanske ilskan blir lite mer begriplig för er som läser, även om jag oftast blivit bemött av såväl arrogans som total tystnad de gånger jag delat med mig av mina kunskaper.) Det är kanske på sin plats att börja med namnet Sture eftersom jag kommit att lära känna dem bäst. 

Förnamnet Sture betyder envis, tvär och egensinnig. Men efternamnen har inget med förnamnet att göra. Det kommer dels från gammalgrekiska ordet stieur/stier som betyder tjur eller vildoxe. Det här gör ju att man kan börja fundera lite på hur man ska tolka Gumsehufvuds vapen. 

Den äldre Natt och Dag-grenen (Det finns en till gren av Natt och Dag som tar Sture-namnet på 1700-talet av historiska skäl.) som kallar sig Sture har dock en helt annan historia. Den börjar i Schleswig-Holstein på 1100-talet med Ego de Sture som omtalas i Arnold av Bremens krönika om slaverna.
Ego och hans ättlingar kom från staden Kellinghusen vid Stör-floden, varför namnet från början var "de Steur". Den holsteinska Sture-ätten dör ut 1563 och Svante Sture försöker då förgäves att få ärva efter dem. (Det finns en annan dansk Sture-släkt som hade fisken stör som vapen också varför namnet anses vara en förvrängning av fisknamnet i detta fall.)

En av döttrarna i den holsteinska Sture-släkten fick en son som hette Nils som man inte vet så mycket om, men som tog sin mammas namn och som fick sonen Sven Sture som hade en komplicerad relation till drottning Margareta. (Han var alltså skurken i Salve och är jätteintressant, men mer om det en annan gång.)
Sven fick bara en dotter som hette Katarina/Karin Sture som giftes bort med Bo Stensson (Natt och Dag) som var riksråd och häradshövding i Östergötland (en familjetradition uppenbarligen). Karin och Bo fick två barn: Nils och Sven som båda kom att ta sin mammas namn, kanske för att de var unionskritiska. Nils Bosson Sture är ju känd från slaget vid Brunkeberg.
Nils blev pappa till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt och Dag) som inte använde sig av Sture-namnet, men det gjorde däremot hans son Sten som vi känner som riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det har hävdats av många att Sten d.y. bara ville utnyttja Sten Sture d.ä:s namn av propagandaskäl, men verkligheten är alltså mer komplicerad än så.

Av de holsteinska Sturarna kan man nämna Margareta Sture som var hovdam åt drottning Dorotea.

söndag 27 juni 2021

Edward Said - Orientalism

Detta inlägg vill jag ägna åt något som kommit att förändra synen på historia i Västvärlden och jag menar inte George R.R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire eller TV-serien Game of Thrones som bygger på denna utan boken Orientalism av den kristen-palestinska litteraturvetaren och författaren Edward Said som var verksam i USA. Jag tog upp boken även i inlägget Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) där vänners kommentarer om tidigmoderna manliga kläder (i det fallet Sturekläderna) fick mig att reflektera lite över våra fördomar om förmodern tid.

Jag har läst originalet på engelska från 1978, men inför detta inlägg valde jag att läsa den svenska översättningen av Hans O Sjöström från 1993 eftersom den innehåller ett förord om orientalism i Sverige av Sigrid Kahle.

I mitt inlägg Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) kom jag in lite på hur det moderna samhället är uppbyggt mer på utopiska drömmar än faktiska behov i människors vardag. Detta löste inga problem, men när det blev tydligt att de fanns kvar, skapade man en ny utopisk dröm för de som kunde att fly vidare till. Den förra drömmen blev sedan associerad med problem varför man inte lyssnade på de som sa sig trivas. Detta har skapat bilder av bl.a. miljonprogramsområden som inte riktigt stämmer överens med de boendes egna upplevelser. Orientalism kan sägas illustrera samma problem med en grupp som anser sig ha tolkningsföreträde över en annan grupps sociala situation och som värderar denna som genomgående negativ.

Edward Said använde begreppet för att beskriva hur Västvärlden tenderade att beskriva Orientens (d.v.s Asien och Nordafrika) kulturer som våldsamma, bakåtsträvande, sensuella, exotiska, monströsa, mysteriska, barbariska, statiska, despotiska, passiva och totalt annorlunda. Mer eller mindre kan man säga att det västerländska samhället har en enormt fördomsfull bild av människor från Orienten som oftast uttrycks i stereotypa skildringar i den västerländska politiken, men även i populärkulturen, vilket väldigt tydligt illustreras t.ex. av artikeln You May Know Me from such Roles as Terrorist #4 från 2015. Där berättar sju amerikanska muslimer som arbetar som skådespelare i Hollywood om hur deras kultur, religion och etnicitet misstolkas och att detta leder till att de bara anses kunna ta en viss typ av roller. Nämligen de som genomonda terrorister, vilket säger en hel del om hur orientalismen tar ifrån österländska människor deras mänsklighet.

Termer som Öst och Väst är mer eller mindre påhittade och samtidigt som man i Väst skapade Orienten, skapade man sin egen europeiska identitet och tillskrev den enbart positiva egenskaper som civiliserad, rationellöverlägsen, demokratisk, vetenskaplig, dynamisk, aktiv och typ allmänt fantastisk och använde båda dessa stereotyper för att rättfärdiga sitt imperialistiska styre över Orienten. Med andra ord är orientalism inte ett uttryck för ignorans eller okunskap utan istället en kunskapstradition som utgår ifrån att Väst måste ingripa och sprida civilisation till resten av världen och rädda dem från sig själva (Den vita mannens börda).

Som ni vet är jag arkeolog och inte historiker därför kan jag mycket väl ha missat inomvetenskapliga diskussioner om den europeiska imperialismens påverkan på historievetenskapen. Jag vet att problemen med evolutionism och eurocentrism diskuteras flitigt, men jag känner mig mer bekväm att använda arkeologins diskussion om modern europeisk kolonialisms påverkan på bilden av det förflutna.

Jag har märkt att arkeologin har ett närmare förhållande till antropologin än historievetenskapen verkar ha. Så pass nära att Gordon Willey och Philip Phillips hävdade att: "Archaeology is anthropology or it is nothing." Arkeologin hämtar väldigt mycket teorier och modeller om människor och mänskliga kulturer/samhällen därifrån och på sistone har antropologin börjat upptäcka att det finns ett behov av ett längre tidsperspektiv än de traditionella 18 månaderna av fältarbete för att få förståelse för en kultur eller ett samhälle och har därför börjat kika på arkeologin på ett nytt sätt.

En bra sammanfattning av båda disciplinernas koloniala förflutna ger arkeologen Chris Gosden i sin bok Anthropology and Archaeology. A changing relationship i vilken han beskriver hur europeisk förhistoria har skapats genom möten med icke-europeiska samhällen under de senaste 500 åren. Särskilt stenåldern är skapad genom européernas kontakter med ursprungsinvånarna i Australien, Nord- och Sydamerika. Samhällen som inte beskrivits i Bibeln eller av antika författare.
[C]oncepts such as the Stone Age are elements of the joint histories of archaeology and anthropology. An important route to understanding the distant past and the distant present by those of European descent has been to make constant metaphorical links from one to the other. Prehistory was constructed through extended analogies with people living in the present. For instance, tribal people who made and used stone tools in the Americas were models for understanding the phases of European prehistory before the use of metal.
Koloniala möten under perioden sent 1400-tal till och med slutet av 1800-talet tvingade alltså européer att förhålla sig till kulturer och samhällen som var annorlunda gentemot deras egen och mötena fick dem att reflektera mycket över mänskligt liv i allmänhet och sitt eget europeiska liv i synnerhet. Den första någorlunda ordentliga europeiska bilden av Orienten kom egentligen redan från Marco Polos resor under 1200-talets senare hälft. Kina hade då ett samhälle som européer kunde känna igen med städer, jordbruk, handel etc, samtidigt som det också var väldigt annorlunda gentemot livet i Europa. Däremot blev inte mötena kontinuerligt återkommande förrän i samband med de många europeiska "upptäcktsresorna" från slutet av 1400-talet och framåt. 

Under medeltiden var Europa känt som kristenheten och först i samband med ifrågasättandet av kyrkan av reformatorerna på 1500-talet, kom en sekulär förståelse av världsdelen att växa fram. (Kanske ska reformationen och kritiken mot den katolska kyrkan också ses som möjliggjord av koloniala kontakter?) Europa som enhet var emellertid ingen självklarhet och det har därför egentligen alltid funnits ett behov av att skapa Det Andra utanför Europa för att rädslan om att heterogeniteten inom världsdelen ska leda till splittring inte ska besannas. En kulturellt heterogen världsdel definierade således en gemensam självbild genom att (1) ställa det mot något som det inte var och (2) hitta ett gemensamt förflutet i förhistorisk tid och antiken.

Chris Gosdens bok kommer att återkomma i senare inlägg, men diskussionen om det förflutna som skapat genom koloniala möten i samtiden är intressant om man ser till hur svensk historia, särskilt om 1500-talet, gärna porträtteras i populärhistoriska sammanhang i Sverige idag.

Normalt brukar man mena att ett av de största problemen med västerländsk historieskrivning är nationalismen som, om man hårdrar det lite kan sägas vara ungefär samma sak som eurocentrism. Jag håller med det Andreas Johansson Heinö skrev på nationaldagen i år (6 juni 2021) i artikeln Sverige behöver mer kritisk patriotism att nationalism är "egoism upphöjd till kvasifilosofi, sentimentalitet förklädd till ideologi, magkänsla i stället för analys".

Den svenska populärhistorien har uppenbart kommit till insikt om detta också och det kan ju tyckas bra. Stora problem uppstår emellertid när den försöker vara antinationalistisk. Av någon outgrundlig anledning har man nämligen fått för sig att antinationalistiskt blir det automatiskt genom att bara vända på det vedertagna tolkningarna och tala ner och demonisera Sverige och historiska svenskar i alla sammanhang (även när det är tydligt att svenskar råkar illa ut). Det verkar som att vi ska avskräckas från att tro att det fanns något som helst positivt med ståndssamhället och att vi alla räddades från barbariet genom att bli moderna människor. Det här var också funktionalismens utopiska drömbild, vilket jag skrev om i ovan nämnda inlägg om Per-Markuu Ristilammis avhandling Rosengård och den svarta poesin

I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) försökte jag diskutera klyschan att segrarna alltid skriver historien och att detta per automatik skulle innebära att historien är lögn. Det här är en väldigt utbredd föreställning som genomsyrar hela den nutida populärhistoriska skildringen av svenskt/nordiskt 1500-tal. Jag har tagit upp detta i ett flertal inlägg, särskilt där jag har diskuterat Stockholms blodbad och/eller Gustav Vasa. Det förra diskuterade jag i inlägget omnämnt ovan och ett exempel på ett inlägg där jag diskuterat det senare är "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som förra året var på Kalmar slott där mitt besök resulterade i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) och som i år (tyvärr) verkar ha gått vidare till Vadstena slott

För några dagar sedan hörde jag Ali Esbati berätta om den bok som han skrivit om sina upplevelser av terrorattacken på Utøya 2011. Han sa då att han tidigt märkte hur det terrordådet kom att förklaras mer i termer av en stor olycka istället för som ett högerextremistiskt terrordåd. Lite samma tendens finns det i nutida skildringar av Stockholms blodbad som man även (omedvetet?) insinuerar egentligen bara var en enorm propagandakampanj från Gustav Vasa. (Propaganda tar man för givet i alla sammanhang är rena lögner, men den diskussionen lämnar jag till ett annat inlägg.)

Om man fokuserar på vad Kristian II faktiskt gör är han en dansk kung som tar makten i ett annat land med våld, har ihjäl en stor del av den inhemska makteliten och plundrar sedan landet på alla dess tillgångar ihop med de legoknektar som han anställt för att erövra landet. I inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) skrev jag om likheterna mellan Dick Harrisons (alldeles för) korta beskrivning av boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 och Kristians behandling av svenskarna i samband med och efter blodbadet: döda männen med våld och låt kvinnorna och barnen långsamt tyna bort i vad som i boernas fall kommit att beskrivas som "de första koncentrationslägren". Uppgifter från Gustav Vasas systerson Per Brahe som ett år gammal blev en av de svenskar som fängslades i Danmark vittnar om att de fick slita hårt för maten och att flera av fångarna dör styrker dessa likheter med boerska kvinnorna och barnens situation.

Är det för att tona ner Kristians likhet med moderna brittiska imperialister som man har börjat hävda att Sverige inte finns före Gustav Vasa? Det har jag också svårt att förstå. Sverige blir en egen kyrkoprovins 1164, har ett riksråd från 1200-talet, en enhetlig lagstiftning från 1350-talet, namnet Swerighe är belagt i skrift från 1389 och liknande namn förekommer tidigare. Engelbrekt kallar också till Arboga möte 1435 som anses vara födelsen av den svenska riksdagen. Det förefaller med andra ord som att riket var väletablerat före Gustav Vasa, vilket t.ex. förklarar det svenska motståndet mot en dansk (imperialistisk) övermakt. Peder Swarts Gustav Vasas krönika framstår också mer som ett sätt för Gustav Vasa att skriva in sig i en tradition av medeltida rimkrönikor (likt hans pappas morbror Sten Sture d.ä.) än som en propagandaskrift. Å andra sidan menar vissa att Erikskrönikan också är propaganda som man inte ska tro ett ord på, så egentligen är tolkningen väl inte direkt jättemärklig.

Ser man till skildringar av Gustav Vasa, framträder också en bekant bild från europeisk imperialism. Han beskrivs i termer som ondsint, våldsam, barbarisk, despotisk, demonisk och monströs (Herman Lindqvist går till och med så långt att han säger att han liknade en apa.), egenskaper som Edward Said pekade på ofta har givits till Orientens befolkning för att legitimera västerländsk imperialism. Liksom Said kommenterar att det är kunskap man gör anspråk att ha när man skildrar Orienten på ett nedvärderande och föraktfullt sätt, anser svenska populärhistoriker också att deras perspektiv är kunskapsunderstött och därför överlägset.

I den ovan nämnda artikeln skriver Andreas Johansson Heinö att det är viktigt att protestera mot nationalismen, men samtidigt att den svenska antinationalismen många gånger protesterat mot helt fel saker. Detta kan man lugnt säga gäller för svensk populärhistoria då man verkar ha tagit förgivet att man bara kan avfärda allt nationalistiskt (säkert har klyschan om historiska segrare som alltid skriver lögnaktig historia nog spelat in här också) och vända på allt. Det har istället gett oss ett enormt problem med orientalism och förespråkande av dansk imperialism inom populärhistorien om 1500-talet. På ett sätt hänger det väl ihop. Chris Gosden tar ju upp att även det europeiska förflutna har skapats i kontakt med Det andra.

Skildringarna av den svenska adeln är lika orientalistisk som de om Gustav Vasa om adeln ens blir mer än namn som dansar förbi i bakgrunden (Svensk populärhistoria har i princip uteslutande tre intressen: våld av alla de slag, ond bråd död och kungar, vilket leder till frågeställningar om vilka som är ociviliserade barbarer). I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag hur Bo Eriksson använder sig av stereotyper hämtade från fantasy-genren (Han reducerar även Kristina Gyllenstierna till en hysterika, en väldigt misogyn stereotyp som är en produkt av 1800-talet) i boken Sturarna. Makten, morden, missdåden. Eriksson är på intet sätt ensam om att ha orientalistiska föreställningar om det svenska 1500-talet, men han är den som i sin upphetsning blir mest genomskinlig. I princip genomgående skildrar han Svante Sture på ungefär samma sätt som Gustav Vasa normalt skildras: ondsint, maktgalen, genomond och en maffiaboss. På sida 230 gör han dock något av en tvärvändning när han plötsligt skriver:
Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld.
Jag har ända sedan jag läste boken 2017 förundrat mig över den här syn på källor som Bo Eriksson att döma av citatet förefaller att ha och som kan tyckas problematisk för en historiedocent. Jag förstår nämligen inte alls vad det är som han baserar sin tolkning av Svante på om det inte är de historiska källorna. Samma sak, fast det motsatta, gäller Erikssons syn på Jöran Persson som i alla historiska källor från hans samtid beskrivs i princip som ett elakt svin (alltså ungefär som Erikssons skildringar av Svante i resten av boken utöver citatet ovan) av de som upplevde honom. Dessa källor kan man inte heller lita på enligt Eriksson (som också verkar tycka att de är helt irrelevanta att ens nämna i boken) för Jöran har dömts hårt av historien och tyckte nog inte själv att han var ond.

Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin i sin avhandling Rosengård och den svarta poesin som nämnts ovan. Hon utbildade sig till socialarbetare i Lund i slutet av 1960-talet och blev del av 68-rörelsen med allt vad det innebar av politisk radikalisering. Hon var med och skrev en rapport om Rosengård på 1970-talet som fick en väldigt negativ prägel. Hon erkänner för Ristilammi att det var ett flertal rosengårdsbor som hon och hennes kollega frågade ut under rapportarbetet som sa att de trivdes. Dessa hade emellertid Carin och hennes kollega avfärdat som "lurade" och samma inställningen till de boendes åsikter om trivsel syns i en rapport om Skärholmen som kom samtidigt där författarna i stället använde ord som "förträngning". 

Edward Said inleder Orientalism med att citera Karl Marx: “De kan inte företräda sig själva. De måste företrädas.” Den inställningen verkar ha varit lika självklar för Carin och hennes socialarbetarkollegor i förhållandet till rosengårdsborna på 1970-talet som den verkar vara för personer som ägnar sig åt svensk populärhistoria i deras förhållande till framför allt det svenska 1500-talet, men även andra tidsperioder idag. Det mynnar inte sällan ut i en oerhört verklighetsfrånvänd, avhumaniserad historia som inte sällan dryper av klassförakt och dessutom alldeles för ofta kryddas med misogyni. Jag kan också bli elitistisk ibland. Det var något som jag lade mig till med under mina universitetsstudier och som jag inte alls är stolt över. Däremot är jag numera medveten om det och försöker att öva bort det. 

Det jag i princip uteslutande saknar är en ordentlig maktanalys av ståndssamhället. Bo Eriksson skriver att det är viktigt att förstå "dramats inre logik" när det gäller Sturemorden. Detta kan väl sägas vara en nobel inställning och den liknar hur sociologen Zygmunt Bauman i sin bok Auschwitz och det moderna samhället menar att Förintelsen måste förstås som del av det moderna samhället. Den stora skillnaden mellan dem är att den senare förankrar Förintelsen som del av det moderna samhället. Dess isolering från resterande delar är rätt märklig med tanke på att Stockholms blodbad tonas ner då det ses som en bra representant för hela det förmoderna samhället varför ingen ska ha brytt sig (utom nordborna som slängde ut Kristian från makten i både Sverige och Danmark-Norge). Eriksson däremot använder sig genomgående av fantasy, en genre som har en hel del problem med orientalism vilket bl.a. Mat Hardy skrivit om i artikeln Game of Thropes: The Orientalist Tradition in the Works of G.R.R. Martin

Jag är egentligen en ivrig förespråkare av att använda konsten för att förstå verkligheten och kan till viss del förstå att genrer som fantasy (och även science fiction.) lätt blir orientalistiska. Det är väldigt svårt att tänka sig något som är totalt annorlunda gentemot den egna kulturen och asiatiska och afrikanska kulturer framstår lätt som det för européer vid en första anblick. Problemet är ju att dessa kulturer (och inte heller 1500-talets Sverige) är totalt annorlunda, utan det finns en hel del likheter och man kan alltid förutsätta att allmänmänskliga beteenden och människors basala behov är de samma. 

Konst kan vara extremt lik verkligheten (De flesta konstnärer är väldigt intresserade av den och människorna som befolkar den trots allt.), men problem uppstår när man inte drar någon gräns mellan de båda. Jag ser därför egentligen inga jätteproblem i att tycka om t.ex. Lord of the Rings eller Game of Thrones. Det stora problemet är mer omedvetenheten om vilka stereotyper som kommer till uttryck i dem och i det senare fallet att man på senare år vill pressa in det svenska 1500-talet i den senare istället för att se hur George R.R. Martin inspirerats av Rosornas krig i England. För jag hoppas alla är klara över att det är verkliga händelser som verkliga människor råkat ut för som man sysslar med när man studerar historia och inte bara fiktiva karaktärer. Alldeles för ofta under de senaste fyra åren har jag nämligen undrat.

Sedan är fantasy en väldigt bred genre och inte all fantasy demoniserar europeisk medeltid (eller 1500-tal) eller är enorma våldsorgier. Jag gillar N. K. Jemisin The Dreamblood Duology som hämtar inspiration från antika Egypten och som jag tycker lyckas hålla sig ifrån att bli orientalistisk och vill man ha våldsskildringar som skildrar konsekvenserna av extrem våldsutövning är Susanne Collins The Hunger Games bra även om hon inte alltid är konsekvent. Den senare kan jag faktiskt se en anledning att dra paralleller mellan svensk populärhistoria och The Capitol. Collins ger en bild av deras "kultur" som ett ytligt frossande i våld och ond bråd död, vilket som sagt är de två i särklass vanligaste teman för majoriteten av det som publicerats populärt i Sverige på senare år om förmodern tid (särskilt om 1500-talet!) också.

Orientalismen som präglar svensk populärhistorias bild av förmodern tid kanske ska ses delvis mot bakgrund av hur Europa som ett sekulärt begrepp skapades genom att överdriva olikheter med samhällen utanför och betona likheterna mellan de europeiska kulturerna och dölja olikheterna. I boken Sveriges historia medeltiden menar Dick Harrison att man i brist på källor om den svenska järnåldern kan använda det samtida Englands samhällsuppbyggnad. Personligen tycker jag ju att man ändå kommer rätt långt på arkeologiskt material och det blir rätt märkligt att Harrison vet att allt var precis som i England samtidigt som han avfärdar t.ex. Tacitus, Rimbert, Adam av Bremen och alla olika typer av fornnordiska källor som han menar inte kan veta hur det var i Sverige (som inte egentligen fanns då enligt Harrison) då. 

Den här viljan att applicera England på Sverige gäller inte bara den svenska järnåldern och inte heller bara Dick Harrison. Det är t.ex. väldigt vanligt att jämföra Vasarna med The Tudors och jag har hört flera säga (med lätt stolthet i rösten av någon anledning) att Vasarna skulle vara värre. Jag måste säga att jag numera har svårt att förstå detta. The Tudors är på många sätt extrema sett i en europeisk kontext, inte minst gäller detta hur brutalt Henry VIII genomför reformationen i England. Är det återigen frosseriet i våld och ond bråd död inom svensk populärhistoria som ställer till det? Vid en närmare granskning framstår Sverige som väldigt annorlunda gentemot England, men det kräver en noggrannhet som jag känner väldigt sällan finns och som man kan säga är ungefär det som historikern Mikael Nilsson pratar om att ingen har tid till i en intervju med tidningen Arbetet

Till skillnad mot den brittiska populärhistoriska förmedlingen förekommer det väldigt lite information om vanligt vardagsliv inom den svenska, vilket verkar bidra till orientalismen, kanske för att det är där man lättast kan se allmänmänskligt beteende. Historieätarna kan väl sägas ha försökt, men den serien (liksom julkalender-versionen Tusen år till julafton) hade en väldigt etnologisk skevhet och när det gäller all historia före 1800-talet (vilket inte är tidsperioder som etnologer i allmänhet sysslar med särskilt mycket) hade den ofta samma orientalistiska glasögon. Detta skapade en stundtals enormt negativ bild av det förmoderna samhället. Inte minst gäller detta 1500-talet där man verkar ha valt den i särklass äckligaste maten man kunde hitta i källorna för att sedan konstatera att 1500-talet var för annorlunda (för att kunna förstås).

Det verkar med andra ord som att det förmoderna Sverige och de människor som befolkade det inte alls får vara huvudperson i den svenska populärhistorien. Som jag skrev ovan har man istället kommit att förespråka dansk imperialism och det en dansk nationalistisk historieskrivning gärna velat hävda. Inte minst efter det att Erik Petersson gick omkring i Bergen och tydligen fick för sig att han var Kristian II, ett fenomen rätt typiskt för manliga svenska biografiförfattare som jag skrev om i inlägget Biografiförfattare (9 december 2020) och som även Kalle Lind och Carina Burman diskuterade med utgångspunkt i Cornelis Vreeswijks och Fred Åkerströms tolkningar av Carl Michael Bellman (Sven-Bertil Taubes verkar mer se sina tolkningar som att han var en skådespelare som spelade honom) i avsnittet Om arvet efter Bellman av podden Snedtänkt. (Jag tror/hoppas verkligen inte att Petersson är Kristian II.)

Som jag skrev ovan, saknar jag i princip alltid en maktanalys. Det förefaller inte som att man reflekterar särskilt mycket om hur makten verkligen såg ut, utan gör som Harrison ovan och applicerar en engelsk situation på Sverige och/eller går till Game of Thrones. Särskilt mycket demoniseras också de svenska makthavare som, om man ser till deras regering, faktiskt varit bra för nationen Sveriges utveckling. Jag önskar att detta bara skulle gälla enbart populärhistorien, men även i översiktsverk skrivna för universitetsstudenter i Historia som Det svenska samhället. Böndernas och arbetarnas tid 1720-2018 skriver Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström att Gustav Vasa (och Gustav II Adolf) var enväldig. Detta blir jättemärkligt om man ser till att han faktiskt har att styra landet ihop med både ett riksråd och en riksdag som är väletablerade långt före hans regeringstid och i vilken även bönder och borgare hade representanter. Eftersom det är en relativt unik politisk situation, kan man tycka att det vore intressant att studera och förmedla till "vanligt folk" hur det påverkade samhället att "vanligt folk" var med och bestämde. I stället nämns den här representationen oftast bara i förbifarten och när de går emot den uppfattning som populärhistorikerna (och tyvärr allt för många professionella historiker) har eller inte gör uppror stup i kvarten, anses de vara "lurade" av makthavarens propaganda, precis som rosengårdsborna som trivdes i sitt bostadsområde.

För Chris Gosden verkar det vara självklart att det framför allt gäller synen på förhistorien som man enligt orientalistiska principer dömt till att vara "Den Andra", men för Sveriges del verkar det som att man har fördömt hela den svenska förmoderna historien. Jag förespråkar verkligen inte en återgång till ett nationalistiskt perspektiv på historia. Hur det kan sluta kan man se i t.ex. den fanart fans av musikalen Hamilton gjort av USA:s founding fathers och som gick runt på internet för något år sedan. Där har de blivit "woke" med kommentarer om att de är HBTQ+, furries och gamers (Hamilton är absolut att betrakta som konst och fiktiv och det är verkligen inget fel att vara HBTQ+, furry eller gamers, men jag undrar vad vi gör med bilderna av historiska personer.). Detta är vi, som sagt, långt borta ifrån i Sverige. Här baktalar man som sagt gärna de makthavare som varit viktigast för landets utveckling.

Vi behöver sätta Sveriges historiska utveckling och historiska svenskars positiva och negativa sidor i centrum för vår historieskrivning. Kritisk patriotism som Andreas Johansson Heinö säger behövs kan man kanske kalla det. Sett till den svenska populärhistorien är det tydligt att man annars lätt blir en ivrig förespråkare av imperialistiskt förtryck av Sverige och svenskar och likaså gör oförmågan att se skillnad mellan verklighet och fiktion att man skapar en historia som man inte har. Jag är helt för källkritik, men det för mig är något som kommer automatiskt med fördjupad kunskap och förståelse om och för ett ämne. Inte att läsa en källa och sedan bara avfärda den om den säger något annat än det man redan har bestämt om en person eller händelse när man började. Jag finner det faktiskt ännu roligare när det inte stämmer in på mina fördomar. Det uppmuntrar till reflektion och utveckling.

Till syvende och sist antar jag att vi ändå ska vara väldigt tacksamma över att det "bara" är källor från svensk förmodern tid som avfärdas så lättvindigt som vi ovan sett i svensk populärhistoria. Vad händer om man skulle få för sig att man som modern västerlänning (särskilt om man har en akademisk titel i Historia) känner att man vet bättre än de som upplevde Förintelsen och det blir allmänt vedertaget att den bara är "propaganda" (d.v.s. synonymt med lögn)? Jag tror nämligen inte att Adolf Hitler tyckte att han var ond och honom har ju historien dömt oerhört hårt.