Nordiska museet - Nordens Paris

Under 1900-talets första hälft hade Nordiska kompaniet (NK) i Stockholm ett berömt damskrädderi som tllverkade så kallad couture till de mest välbärgade så väl i Stockholm som på andra håll i Sverige och Norden. Susanna Strömquist skriver i boken Nordens Paris. NK:s franska damskrädderi 1902-1966 att det började med en vilja att skapa ett riktigt varuhus med internationell prägel i Stockholm, vilket blev verklighet 1902 när stadens två största butiker K M Lundberg och Joseph Leja slogs samman och bildade NK som då låg vid Stureplan. Varuhuset kom att kallas Damernas paradis och den finaste avdelningen var det franska damskrädderiet. dit grundaren Josef Sachs anställt Suzanne Pellin direkt från Paris för att lära svenska kvinnor att klä sig franskt. 

Haute Couture hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft och NK:s franska damskrädderi var en av Nordens ledande beställningsateljéer. Vad som är haute couture är lagstadgat och endast vissa modehus i Paris som uppfyller branschorganisationen Chambre syndicale de la haute coutures krav har rätt att använda begreppet. Dessa modehus måste också visa upp sina nya kollektioner på haute couture-veckorna i Paris i januari och juni varje år. Då ett av kraven alltså är att plaggen ska vara tillverkade för hand i Paris, var det bara de plagg som NK:s franska damskrädderi köpte in därifrån som fick kallas haute couture. Det man själv tillverkade för hand kallas couture. Ett annat begrepp att hålla reda på i sammanhanget är prêt à porter som är modeskaparnas fabrikstillverkade kollektioner i standardstorlekar som under 1960-talet kom att ta över den trendledande rollen på modets internationella scen. Konfektion verkar det översättas till på svenska om jag förstått Textilmuseet i Borås hemsida rätt i deras beskrivning av det senare begreppet.

Nordiska museets utställning om NK:s franska damskrädderi Nordens Paris om NK:s franska damskrädderi 1902-1966 som jag besökte för lite mer än en vecka sedan är, liksom damskrädderiet uppdelad i salongen och syateljén. Den förra visar kreationerna och den senare presenterar själva verksamheten. 

Parisiskan Suzanne Pellin var alltså damskrädderiets första chef. Hon kallades Madame Suzanne och hade haft en egen modistateljé i Paris och hade handplockats av NK:s grundare Josef Sachs för att lära svenskarna att klä sig som i Paris. 1913 blev hennes hemlängtan emellertid för stor och hon återvände till Paris. Ny chef blev då Kurt Jacobsson som blev kvar ända till sin pensionering 1965. Då tog Pelle Lundgren över tills ateljén stängdes ett år senare. Alla tre kom att bli kända för sin förmåga att anpassa Paris-modet till svenska/nordiska förhållanden.

Alla tre cheferna åkte till Paris och köpte in originalplagg som kom med en licens för att sy upp ett begränsat antal kopior av plagget för för privatkunder hemma i Sverige. 

Coco Chanel introducerade den berömda "lilla svarta" på 1950-talet som kom att bli ikoniskt i 1900-talets modevärld. Färgvalet var dock ingen nyhet som trendfärg. Redan i början av seklet kom svart att bli en modefärg då många unga parisiskor blev änkor under första världskriget och ville ha moderiktiga sorgkläder. Kurt Jacobsson hade svart som favoritfärg.

I salongen hölls modevisningar varje säsong där mannekängerna visade upp de handsydda kreaktionerna samtidigt som Kurt Jacobsson berättade om dem. 1923 anlitade han en 18-årig scenskoleelev vid namn Greta Gustafsson som mannekäng. Hon skulle strax efter sin tid på NK:s franska damskrädderi slå igenom på vita duken i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och bli känd som Greta Garbo med en hel värld. I filmen bär hon en empirklänning med vit spetskrage. Den syddes givetvis av NK:s franska damskrädderi och fanns också utställd i Nordens Paris och som ni kan se här nedanför till höger.

Greta Garbo skapade en direktkoppling till Nationalmuseums utställning Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag berättade om i inlägget Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm (17 augusti 2022) där hon fick ett eget rum med fotografier och en kort sammanfattning om vem hon var och vad hon gjorde. Bl.a. berättades att hon först var expedit på varuhuset PUB och att en film fanns bevarad där hon var mannekäng. Jag undrar om den senare är från hennes tid på NK:s franska damskrädderi. Damskrädderiet nämns också på ställen där kläder visades, men man hade istället ställt ut kreationer från Sta Birgittaskolan, förmodligen för att Nordiska museet visade NK:s. Det är ju tydligt att det handlar om väldigt exklusiva kläder som bara ett fåtal hade råd med, men vad jag saknade på Nordiska museet som Nationalmuseum hade, är en liten kommentar om att majoriteten sydde både kläder och väskor själva, ofta av äldre plagg. Det var dock väldigt mycket folk när jag var där, så jag kan ha missat något. 

Att ha besökt Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm fungerade utmärkt för ett besök på Nordens Paris. De båda utställningarna lyckades på olika sätt levandegöra de tidiga delarna av 1900-talet. Nu känner jag att jag planera en resa till Västra Götaland och besöka Göteborgs stadsmuseums utställning  Augusta Lundin - Sveriges första modehus om Augusta Lundin som anses vara den första couture-sömmerskan i Sverige och Textilmuseet i Borås som har utställningen Kläder och Couture om företaget Bröderna Magnusson Damkonfektionsfabrik AB.

"Mitt emellan" Nordens Paris två avdelningar finns dels ett rum med filmkostymer som damskrädderiet gjorde, bl.a. Greta Garbos klänning från Gösta Berlings saga som nämndes ovan, och en kortare genomgång av modets utveckling under första halvan av 1900-talet. Därefter kommer man in i syateljén där man berättar om själva verksamheten. Bl.a. finns intervjuer med två kvinnliga anställda som berättade om sitt jobb. Tråkigt nog lade jag inte deras yrkestitel på minnet, men det där att låta personer som har upplevt det man gör utställning om är något jag uppskattar med etnologiska utställningar. Vem skulle veta mer?

Det var väldigt mycket folk i syatéljen under mitt besök och jag missade därför väldigt mycket detaljer. Något som förvånade mig var hur många män som besökte utställningen. Det var ett minst sagt trevligt inslag då mode ofta kan vara lite underskattat. Jag har lite små planer på ett nytt besök dels för att jag uppskattade utställningen, men också för att jag såg på hemsidan att Nordiska museet kommer lägga till den ridkavaj som Ingrid Bergman bar i filmen En enda natt som tillverkades av NK:s franska damskrädderi nu i september (2022).

Något jag lärde mig i syateljén var att den hade två avdelningar: flou för klänningssömnad där sömmerskorna jobbade och tailleur för skrädderi. På den senare syddes kappor och dräkter av damskräddare. Dessa hade längre utbildning och högre status än sömmerskorna då yrket har en mansdominerad tradition. I slutet av 1940-talet infördes dock ett gesällprov för sömmerskor på Stockholms yrkesskolor för att höja sömmerskornas status.

Även skräddarnas arbete finns representerade i utställningen genom ett flertal kappor och dräkter. Läkaren Nanna Svartz beställde t.ex. en s.k. frackkostym till sin installation som Sveriges första kvinnliga professor vid en statlig högskola 1937. Tyvärr blev bilden jag tog av den i utställningen suddig, en den finns att beskåda på Digitalt museum. Den och övriga dräkter i utställningen fick mig att fundera. Enligt skylten är den skräddade dräkten en symbol för kvinnans "nya", aktiva roll i samhället under 1900-talets första halva. Med tanke på dess enorma likhet med den moderna manliga kostymen och den symbol för (modern) patriarkala makt, kan man ju undra om vi egentligen gjorde plats för "kvinnor" i "maktens korridorer" eller om vi mest tvingade på dem en manlig roll utan att anpassa systemet som sådant...

Bild 1: Entrén till utställningen
Bild 2: Den klänning som jag tyckte bäst om.

Bild 3: Klänningar och andra kreationer "på rad"

Bild 4: Kappa

Bild 5: Greta Garbos filmkostym från Gösta Berlings saga.

Bild 6: En klänning som hade liknande mönster och färg som en julkula som min mormor och morfar hade i granen när jag var liten.

Bild 7: Klänning

Bild 8: Dräkter