Berättelsen - Öppningsscen

Jag har velat länge om jag ska publicera sekvenser som jag skriver. Jag nämnde i mitt inlägg om bokrelease och Sturekoret att jag mitt under den förra fick bilder av en öppningsscen. Det ni nu ska få läsa är ett första utkast till en sådan. Det är ett första utkast och kan ändras mycket, så var snälla.

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna)

”Man ska aldrig lita på en dansk som inte är luden
på handens insida”.

Herr Hemmings ord hade flera gånger ljudit i
hennes huvud sedan igår. Han var en usel förrädare, men även en sådan ynkling kunde
ha turen att kläcka ur sig något sant då och då.

Kristina suckade djupt. Ljudet nästan ekade i det
annars tysta rummet. Ingen av dem hade knappt sagt ett ljud på hela dagen. Till
och med Nils var lugn och tyst där han satt uppkrupen i fönstergluggen, det
bloda håret tryckt mot stenen och en tom blick riktad ut mot staden varifrån
det då och då hördes dova skrik. Hon betraktade honom med en viss frånvaro i
blicken. Han var lik sin far både till utseende och sätt. Samma djupblå ögon
och blonda kalufs.

Igår hade åttaåringen varit fly förbannad när han
och de övriga tre barnen förts till henne och modern där de satt fängslade i
ett av gästrummen. Hon saknade Sten så det skar i bröstet. Det hade hon i och
för sig gjort ända sedan han dog förra vintern, men nu mer än någonsin. Vad
skulle det egentligen bli av dem?

Kristina lät blicken vandra från sin äldste son
till sin mor som satt i stolen bredvid hennes framför den öppna spisen. Hon
undrade hur modern skulle klara denna påfrestning. Sigrid Eskilsdotter var en
mycket stolt och självständig kvinna, men hon började bli till åren kommen. Sedan
hennes andra make dog bara ett år efter att Kristina föddes, hade hon ensam
uppfostrat både henne och hennes bröder. Magdalena, fyraåringen, hade somnat i sin
mormors famn. Hennes ljusbruna hår, hängde över hennes arm.

Döttrarna hade båda tagit situationen med ro och
när tvååriga Anna klappat på vakten som bar in henne i fängelset dagen innan,
hade hon undrat om hon egentligen förstod så mycket. Även hon sov, men i den
stora säng som fanns i det lilla rummet där de alla sex trängt ihop sig under
den föregående natten.

Kristina förde en halvt frånvarande, men öm hand
genom den rödbruna kalufsen på den lille pojken i sin famn. Treårige Svante var
inte som sin bror. Han var känslig och blyg med ett mycket milt sätt. Det
första han hade gjort när han återförenats med henne föregående kväll var att
kasta sig i hennes famn och sedan hade han vägrat släppa taget om henne. Tack
och lov hade han slutat hulka och kippa efter andan, men gråten verkade när som
helst överfalla honom, så Kristina gissade att det bara var tillfälligt. De
runda kinderna var blossande röda av upprördheten och dyblöta av tårarna som
fallit ner längs dem. De djupblå ögonen var ännu till hälften fulla med färska
tårar som formade små diamanter i hans ögonfransar. Tummen var fast förankrad i
hans mun, en vana som hon hoppades att han vant sig av med, men som plötsligt
var tillbaka.

Ytterligare ett dovt skrik utifrån fick Svante att
hoppa till och trycka sig emot henne så hårt han kunde. Han gav ifrån sig ett
ljud som lät som en blandning mellan ett gnäll och en snyftning. Kristina
vyssjade och böjde fram huvudet för att placera en lätt kyss på sin sons
hjässa. En ny våg av tårar rann ner längs pojkens kinder och han stoppade åter
in tummen i munnen.

Hon borrade ner näsan i pojkens hår och drog in
ett djupt andetag. Insöp doften av barn och försökte få den att lugna hennes
tankar. Det var hennes släktingar, vänner och undersåtar som avrättades där ute.

Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad

"I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga
Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den
8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående
söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs,
riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120
personer – och jag, Olaus Magnus, kanik från Linköping, beskådade allt
detta med fasa. Vidare lät han följande dag (efter löfte om lejd för att
de säkrare skulle gå ut ur fängelset) hänga, stegla och halshugga
ytterligare personer. Kropparna av de halshuggna låg kvar obegravda i
tre dagar ända tills de fördes utanför Stockholm för att begravas."

~ Olaus Magnus

Igår besökte jag Kungliga biblioteket i Stockholm för att lyssna på ett föredrag om journalisten Ester Blenda Nordström med författarinnan till hennes biografi, Fatima Bremmer. (Ester Blenda är betydligt senare än Vasatiden, men biografin Ett jävla solsken kommer jag att komma tillbaka till då det är en historiebok.) Jag insåg då att jag totalt hade glömt att skriva om den bok som biblioteket införskaffade tidigare i vår.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott

I slutet av mars gick Kungliga biblioteket ut med att man införskaffat ett exemplar av Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum från Danmark. Verket är en av de viktigaste källorna till den tidiga historien i såväl Danmark som Skandinavien. Det är troligen skrivet på 1100-talet, men första tryckningen skedde i Paris först 1514. Verket har tidigare redan funnits på Kungliga biblioteket, men just det här exemplaret är speciellt och viktigt för Sverige, de det har använs av bröderna Johannes och Olaus Magnus. De är båda viktiga i svensk historiografi då de skrev verk om svensk historia.



Just detta exemplar av Gesta Danorum skänktes till ett härbärge för svenska pilgrimer i Rom som kallades Birgittahuset av Johannes 1519 och där Olaus var föreståndare från 1549. Under sin tid på härbärget använde troligen båda bröderna boken och Olaus skrev i den, troligen under sin tid som föreståndare. Det han skrev gör boken unik då det är en ögonvittnesskildring av Stockholms blodbad.

Kristian II

Ovan kan ni läsa Kungliga bibliotekets översättning av den latinska texten och jag tycker att det han skriver är väldigt intressant av flera orsaker. Man har uppskattat antalet döda till ca. 100 personer. "Över 120 personer" är därför betydligt fler och det verkar som att han inte räknat med de personer som fick sätta livet till under blodbadets andra dag i den siffran. Det har även funnits teorier om att löftet om fri lejd skulle vara Vasapropaganda, vilket inte verkar vara fallet om man får tro Olaus Magnus skildring.



Jag har tyckt att det finns en tendens till att vilja nedtona blodbadets betydelse i modern historieskrivning och vasarna utnyttjade det helt klart i sin propaganda. Däremot tror jag att man väldigt mycket underskattar hur pass mycket det påverkade befolkningen i Sverige och då menar jag hela Kristian II:s blodbadande i såväl Sverige som Finland och inte bara det enskilda dådet i Stockholm. Det bevisas inte minst av att Kristian redan i samtiden (efter att ha dödat munkar i Nydala kloster) får "smeknamnet" Tyrann. Man kan peka på att de svenska bönderna beklagade sig över höjt skattetryck och var väldigt ovilliga till att lämna ifrån sig sina vapen som gjorde att de valde att stötta Gustav Vasa. Däremot tror jag att frågan om vapeninnehav mycket väl kan ha varit ett utfall av Kristians övervåld inte bara i Stockholm utan även i resten av Sverige och Finland. Det var alldeles säkert ett sätt att ingjuta skräck i befolkningen och det väckte mycket kritik utomlands. Jag tror att det är viktigt att försöka greppa och förstå den skräcken för att faktiskt förstå händelseutvecklingen under perioden.



Kungliga biblioteket har digitaliserat sin nyköpta Gesta Danorum i sin helhet (klotter och allt!) och den finns att ladda ner här.











Referenser

https://www.kb.se/om-oss/nyheter/nyhetsarkiv/2018-03-22-unik-bok-kastar-nytt-ljus-over-sveriges-historia.html

• Ericson Wolke, Lars 2006. Stockholms Blodbad, Falun


• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• Harrison, Dick & Eriksson, Bo 2010. Norstedts Sveriges historia 1350-1600, Värnamo


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2006. Kalmarunionens tid, Falun


• Petersson, Erik 2017. Furste av Norden. Kristian tyrann, Falun

Bilden på Olaus Magnus vittnesmål i Gesta Danorum är tagen av Andrea Davis Kronlund och lånad från Kungliga bibliotekets hemsida. Den på Kristian II är lånad från Wikipedia.

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt.



Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.



Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.



I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.



Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".



Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.



Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.



Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.



Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?



Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)



Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott

Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.



Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.

Svante Stensson Sture

Jag grämer mig lite för att jag inte hade den här bloggen för ett år sedan av en anledning och det är att jag inte kunde ge Svante Sture ett födelsedagsinlägg när han fyllde 500 år. Han tillhör mina absoluta favoriter under Vasatiden, men även bland manliga historiska personer generellt och jag har fått uppfattningen att hans person ofta missförstås.



Svante föddes 1 maj 1517 på Stockholms slott som fjärde barn och andra son till Kristina Gyllenstierna och hennes förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. 3 februari 1520, när Svante var lite mindre än tre år, dog fadern på väg hem till Stockholm efter en strid och modern tog därefter över ledningen för upproret mot unionskungen Kristian II. Modern tvingades efter ett par månader ge upp och i november 1520 avrättades flera av hans släktingar i Stockholms blodbad och han själv blev, tillsammans med sin familj och övriga avrättades fruar och barn, satt i fängelse i Stockholm och året efter förd som fånge till Danmark. Där blev de först placerade i Blåtårn där de lär ha haft det väldigt svårt enligt Per Brahes krönika och Gustav Vasas propaganda som gör gällande att kvinnorna och barnen helt hade Kristian II:s fru Elisabet att tacka för sin överlevnad. Bl.a. ska hon ha satt barnen i fosterfamiljer. Hur det verkligen var är osäkert, men efter att fångarna släppts 1524, fick han stanna kvar i Danmark och gå i skola hos Århus biskop Ove Bille.

Svantes och Märtas vapensköldar över

ingången till Sturekoret i Uppsala domkyrka.

Det finns uppgifter om att han var kvar i Danmark till 1532 då han flyttade till Gustav Vasas svärfar hertig Magnus av Sachsen-Lauenburgs hov. Där blev han kvar till 1534 och det finns uppgifter om att hertig Magnus kom att få stor betydelse för hans liv.



1534 blev han, enligt egen uppgift, lurad att komma till hansestaden Lübeck. Stadsledningen var besvikna på Gustav som inte ville betala tillbaka de lån man gett honom i samband med det så kallade Befrielsekriget
i Sverige och man erbjöd därför Svante den svenska kronan i utbyte mot
att han gav dem sitt stöd i ett uppror mot Gustav. Svante vägrade och
blev därför kvarhållen i staden fram till 1536. Gustav Vasas propaganda
från samma tid visar hur oroad han var för att Svante skulle göra uppror
liksom hans äldre bror Nils verkar ha försökt att göra 1528. Att även Svantes mors position oroade Gustav är tydligt då han gifte bort henne 1527 med Johan Tre Rosor som var en hans lojala män. I det äktenskapet föddes Svantes halvbror Gustav 1531.

Svantes son Nils

Som jag har varit inne på i flera inlägg tidigare finns det en historia om att Svante skulle ha varit kär i och blivit trolovad med Margareta Leijonhufvud som barn. Jag har skrivit om detta i flera inlägg tidigare (här, här, här och här) som som jag skrev då har jag svårt att tro på denna berättelse då Svante befinner sig borta från Sverige från treårsålder och inte kommer hem förrän samma år som Margareta gifter sig med Gustav Vasa. Vad som är säkert är att han 3 mars 1538 gifte sig med Margaretas lillasyster Märta Leijonhufvud  på Nyköpings hus.

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året efter Kristi födelse 1538
mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid,
Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och
ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Svantes dotter Kristina

Jag har skrivit om deras äktenskap tidigare och jag tycker att det mesta faktiskt tyder på att det var väldigt lyckligt. Med början med Sigrid redan i december 1538 (alltså bara några dagar över nio månader efter deras bröllop) kom de under de kommande 22 åren att få 15 barn (Tio av dessa fick bli vuxna.). I motsats till i många andra samtida äktenskap handlade det också om två personer som var ungefär jämngamla. Svante var bara tre år äldre än Märta.



Svantes karriär beskrivs som typisk för en högadelsman under 1500-talet. 1537, året innan han gifte sig, fick han Mörkö socken i Södermanland där Stureättens familjegods Hörningsholm fanns. Han blev också hövitsman på Stegeborgs slott med Söderköping i Östergötland och 1540 tog han plats i Riksrådet. 1543 byttes Stegeborg ut mot Läckö slott och län i Västergötland. Under Ryska kriget följde Svante med Gustav till Finland där han 1556 blev Överste krigsråd för trupperna. 1559 blev han utsedd till lagman i Småland och vid tronskiftet 1560 utsågs han till riksmarsk och i samband med Erik XIV:s kröning blev Svante en av de tre första grevarna i Sverige. Han fick då slottet Stegeholm i Västervik med 54 gårdar i Tjust och Kinda härader i Småland. Året därpå skickade Erik iväg honom till Reval (Tallinn) då han blivit utsedd till ståthållare över Livland. Erik var emellertid inte nöjd med hans insatser och tyckte att han skrev för mycket och handlade för lite. Därför blev han avsatt från posten 1564.

Svantes son Erik

I början av 1560-talet var Svante rikets störste adlige jordägare. Förutom sina sätesgårdar, hade han 700 landbogårdar och 70 stadsfastigheter. 1562 var han tvungen att ställa upp med 20 rusttjänsthästar medan det var vanligast att man bara behövde ställa upp med en.



Under bråket mellan Erik och hans bror Johan verkar Svante ha hållit en låg profil och han uppmanade den senare att överlämna sig åt sin bror. Såväl Gustav som Erik verkar ha uppskattat Svantes diplomatiska förmåga och han fick ofta medla mellan dem. Den senare kom dessvärre med tiden att bli allt mer misstänksam och anklagade Svante och hans söner Nils och Erik för att ha konspirera emot honom. Detta ledde till att de alla tre blev mördade på Uppsala slott 24 maj 1567 i den händelse som idag går under namnet Sturemorden. Jag har en hel del tankar om denna händelse och jag tänker därför lämna detta till ett särskilt inlägg.

Sturekläderna i Uppsala domkyrka, Svantes längst bort

Erik ångrade sig senare och gav Märta silver i kompensation samt betalade offrens begravning och Svante och hans söner gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta lade ner deras kläder i en kista. Både kistan och kläderna finns idag i Uppsalas domkyrkomusem Skattkammaren.

Märtas kista

När jag tittade på antalet ämnestaggar här på bloggen, inser jag att jag har pratat mest om Svante och Vasakvinnorna och det avspeglar lite mina huvudsakliga favoritområden rätt väl. Svante och för den delen hans fru tillhör de karaktärer jag funderar mest på. De fascinerar mig för ingen av dem går egentligen utanför ramarna för genusnormerna under sin samtid, men framstår ändå som väldigt häftiga personer.

Svantes dotter Margareta

Jag har hört och sett många omdömen om Svantes person, inte minst har
jag märkt att han ibland klassas som "tråkig", vilket jag inte alls
håller med om. Baserat på hur han verkar agera och reagera, tycker jag
att han verkar ha varit introvert och snäll med ett milt temperament. I
motsats till sin storebror Nils verkar han inte ha varit särskilt maktlysten och jag har fått
uppfattningen om att han egentligen inte alls är intresserad av makt.
Han har den ställning han har i samhället mer p.g.a. sin DNA, ett arv
som mycket väl kan ha gett honom ångest stundtals. Den stora kontrasten
mellan Sture-brödernas agerande tycker jag är väldigt intressant och
något jag ser fram emot att utforska.



Amanda Kernells film Sameblod fick mig att tänka på Svante väldigt mycket. I den förnekar den tonåriga huvudpersonen Elle Marja
sin samiska identitet av ren självbevarelsedrift när rasbiologerna
härjar som värst på 1930-talet. Jag tror att Svante mycket väl kan ha
gjort det samma. Han var bara tre år när han togs till fånga av Kristian
II och förd till Danmark. Hans första tydliga minnen måste därför
tragiskt nog ha varit från fängelseåren. Detta och broderns agerande
efter frigivningen bör ha påverkat honom väldigt mycket. Medan brodern
blev utåtagerande tror jag att Svante vände sig inåt. Att Erik XIV
tycker att han skriver för mycket och handlar för lite tolkar jag som
att Svante var en grubblande natur, något som styrker att han var
introvert. Detta betyder inte att han inte var charmig. Tvärtom tror jag
att han mycket väl kan ha varit det även om det kanske inte är på ett
traditionellt vis. Till skillnad mot sin fru, verkar han ha velat göra
så lite väsen av sig som möjligt och jag tror detta gjorde honom mindre
handlingskraftig, men väldigt plikttrogen.

Skylt på Stureplan i Stockholm

för ett par år sedan.

Jag tror att Gustav Vasa hyste stor respekt för Sturarna. Sten och Kristina verkar ha haft ett väldigt utbrett stöd bland allmogen och det är från dem som Kristina fick mest stöd. Det var också ett stöd som Gustav verkar ha velat ha och han är inte sen att utnyttja allmogen i sin propaganda. Jag tror därför att han visste att hålla sig väl med dem. Jag tror också att Svante mycket väl kan ha varit väldigt obekväm med den antagonisering som redan i hans samtid gjordes mellan Vasaätten och Stureätten och som en hel del av historiker fortfarande gör idag. Det blev till och med den antagoniseringen som tog livet av honom.




Referenser

• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen


• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643


• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträtten av Svante Sture och hans barn är lånade från Wikipedia förutom Margaretas porträtt då detta lånades från Digitalt museum.

Skrivande, struktur och upplägg

Jag har länge funderat på hur jag ska lägga upp min planerade berättelse. En första idé var att jag skulle dela upp den enligt varje Vasaregents regeringstid, men detta skulle leda till att de olika delarna blev väldigt olika i omfång. Därför tänkte jag försöka med en drottningkronologi. Detta skulle minska omfånget på t.ex. Gustav Vasas långa regering (1521-1560), men inte ta bort problematiken med olika längd på olika delar. T.ex. var Karin Månsdotter bara drottning i 87 dagar (4 juli - 29 september 1568). Och hur ska man räkna änkedrottningarna? Katarina Stenbock t.ex. överlever båda sina styvsöner och tillika kusiner Johan III och Karl IXs regeringar och därför även så klart Sigismunds korta. Karin Månsdotter överlevde också alla dessa tre regeringar (Hon dog 1612.) och Sverige hade därför tekniskt sett flera änkedrottningar och drottningar samtidigt.



Min lösning på detta just nu är att dela upp de längre regeringarna i drottningar. För Gustav Vasas del blir det t.ex. en del med Kristina Gyllenstierna som varar från blodbadet fram till hans kröning 12 januari 1528.



Tidsavgränsningen som sådan har jag inga problem med. Jag tycker att man kan sätta en tydlig början till Stockholms blodbad i november 1520. Man skulle kunna dra det lite längre till Sten Sture d.y:s död i februari samma år, men blodbadet har jag satt som bakre gräns eftersom det är då man kan säga att det "vänder". Inte för att jag är något större fan av nationalistisk historieskrivning och blodbadets roll har överdrivits rejält i svensk historieskrivning, men det är samtidigt en i raden av flera händelser som jag tror spelar in för att Gustav Vasa ska komma till makten.



Gustav gifte sig egentligen inte med Katarina av Sachsen-Lauenburg förrän 24 september 1531, men eftersom äktenskapsförhandlingarna började 1528 och det annars blir lite väl kort tid, tycker jag att det ändå känns befogat. Därefter planerar jag att även använda de övriga fruarnas tid på drottningtronen. Detta för att då blir Gustav Vasas regering inte ett enda långt sammanhållet block som det annars skulle ha varit.



I höstas deltog jag i en skrivarworkshop i Uppsala som hölls av australienska författaren Gillian Polack. Jag uppskattade verkligen hennes sätt att tänka kring skrivandet. Hon menade att för att skildra andra kulturer och tidsperioder (Jag har skrivit om andra tidsperioder som andra kulturer här.), behöver man skaffa sig en förståelse för vad det innebär att leva i den kulturen/tidsperioden. Som arkeolog tyckte jag att detta var väldigt intressant. Det gav mig ytterligare en dimension till både min professionella forskning och till mitt skrivande. Jag har hela tiden vetat att jag ville skriva något som var karaktärsfokuserat. Läsare kan annars bara vända sig till en vanlig svensk historiebok för att få tillgång till berättelsen, men jag vill berätta en ny historia. Helt som verkligheten kan den inte bli, men grunddragen finns där både berättelsen och karaktärerna känns levande. Större (välkända) händelser kommer att finnas med, men jag vill skildra hur dessa har påverkat människorna som upplevde dem istället för viktiga för "nationen" Sveriges utveckling. Jag har valt att använda en fiktiv kontext för detta. Jag kommer givetvis att behöva gissa mig till det mesta eftersom väldigt mycket har gått förlorat i tiden, men jag tänker använda det källorna ger mig och jag hoppas skapa en levande och dynamisk historia som oftast inte finns i traditionella historieböcker. Dessa människor inspirerar mig och jag vill att andra också ska lära känna dem.

Sturekoret och bokrelease

I fredags 20 april 2018 var jag på bokrelease av boken Furstinnan. En biografi om drottning Katarina Jagellonica i Uppsala. Boken är skriven av Eva Mattsson som jag mötte i samband med hennes föredrag på Vasamuseet tidigare i vår.



Även om jag brukar vara en snabbläsare, har jag inte hunnit mer än bläddra igenom den, men den ser jättefin ut. Boken är den första biografin som har skrivits om Katarina och jag hoppas få tid att läsa den snart.



Jag kände ingen och har bara träffat Eva en enda gång, men tyckte ändå att bokreleasen var bra. Typiskt nog råkade jag få en så tydlig bild av en väldigt bra öppningsscen på min Vasaberättelse just då, men jag lät det vänta tills jag var på tåget hem.

Jag hade egentligen planerat att besöka Domkyrkomuseet igen innan jag gick till bokreleasen i caféet strax intill, men hade inte tid för annat än att gå ett varv i Uppsala domkyrka.



Jag tycker om att gå i kyrkor. Det känns alltid avstressande och det är särskilt roligt att gå i domkyrkan eftersom så många av "Vasarnas" gravar finns där. Jag brukar hälsa på dem och ibland prata med dem. Jag hamnade mitt i en turistgrupp i Gustav Vasas gravkor, varför jag valde att främst hålla mig till Sturekoret. Till vänster kan ni se ingången och eftersom de betyder väldigt mycket för mig, tycker jag det är fint att både Märta Leijonhufvuds och Svante Stures familjevapen finns med sida vid sida.

Sturekoret är väldigt belamrat med ett altarskåp och stolar idag och även om jag förstår behovet av att ta in moderna aktiviteter (Det är platsen för de mindre, dagliga gudtjänsterna i kyrkan.) i det också, tycker jag att det är lite synd.



Det är ett vackert gravvalv med beigea väggar prydda med någon form av växtmönster

blandat med den yngre Stureättens vapensköld (D.v.s. egentligen adelsätten Natt och Dags.) På väggarna finns ett par tavlor med skulpturer och andra dekorationer och jag önskar att det gick att läsa på dem vad det står. Det enda jag lyckades få ut var Svante. Över de båda större tavlorna finns även avbildningar av änglar.



Jag har inte hittat någon uppgift om Sturegraven öppnats eller inte och jag önskar så att jag kunde få tillstånd att få göra det en dag och likaså Vasakoret också förstås. Det vore så väldigt intressant att se vad man kan få veta om dem med den senaste tekniken. För mig gäller det särskilt Märta eftersom det inte finns något känt porträtt av henne tillgängligt.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier.
Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det
finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den
kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel
del är tankeväckande.



Postkolonialismen är egentligen
flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast
för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det
Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.



Kortfattat
kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att
stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att
kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild
när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och
ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte
minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en
hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade
högst status.



Det har riktats en hel del kritik mot
Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur
de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.



När
folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar
folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet.
Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför
många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar
gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En
tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med
industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har
distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för
historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.



Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden
i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens
genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att
studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle
var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna -
ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."



Jag
gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och
kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet
väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från
Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från
industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den
om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen
oss i själva.



Jag har aldrig varit jätteintresserad av
modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen
och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare
år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom
att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik,
västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska
den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.



Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna.
Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till
serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och
den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget
är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta
för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i
väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra
väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den
oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia
gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket
ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara
mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör
det det, men som Historieätarna
visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det
som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande
att de inte kunde ta det till sig.



Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39

Ebba L. Lewenhaupt - Kung Märta

1960 publiserades en historisk roman om Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) som Ebba L. Lewenhaupt har skrivit. Den heter Kung Märta baserat på det smeknamn som Märta kom att få redan innan hon blev änka då hon redigt styrde och ställde över Stureättens egendomar och besittningar.



Boken omnämns på Märtas Wikipediasida och jag lånade den på Stockholms stadsbibliotek som hade den i magasinet. Man kan nog lugnt säga att det aldrig blev någon direkt kioskvältare eller att den tillhör bibliotekets mer utlånade böcker. Den hjälpsamma bibliotekarien var tvungen att lägga in boken i det digitala lånesystemet innan den gick att låna.



Boken följer Märta genom livet med fokus på det påstådda triangeldramat mellan Märta, hennes make Svante Sture och hennes storasyster Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Jag har pratat om denna historia både i mitt inlägg om Märta och framför allt i mitt inlägg om Margareta. Som jag skrev där tycker jag att den verkar orimligt att denna skulle vara sann och jag tror fortfarande att den mer är till för att antagonisera ätterna Vasa och Sture. Lewenhaupt bygger också en historia där hon ställer Märta både mot sin syster Margareta och sin mor Ebba Vasa. Baserat på källmaterialet finns det ingenting som tyder på att Märta skulle ha varit illa omtyckt av sin mor eller avundsjuk på sin syster, tvärtom verkar familjemedlemmarna ha stått varandra nära och det finns (delar av?) en intim brevväxling mellan Märta och Margareta. Jag tror att, även om deras föräldrar hade pratat om äktenskap, bör Svante och Margareta ha varit för små för att kunna utveckla ordentliga känslor för varandra. När Stockholms blodbad inträffade var Svante tre och Märta fyra och efter det verkar Svante inte ha varit i Sverige före Margareta gifte sig med Gustav Vasa.



Svante är skildrad som rätt "macho", men snäll och tillbakadragen och ständigt trånande efter Margareta varför Märta aldrig känner sig riktigt trygg i sitt äktenskap. Hon verkar också stå helt rakryggad, stoisk och nästintill opåverkad genom Sturemorden, vilket källorna ger en all anledning till att tro att hon inte var.

Märtas son Nils

Schablonbilderna till trots är boken enkel och lättgenomgången. Den är berättad episodiskt med stora tidshopp, men ändå kronologiskt. Jag tycker de stora tidshoppen är synd då det blir svårt att se makarna gradvis växa ihop och det är svårt att få riktigt begrepp om någons känslor. Det märks också väldigt tydligt att den har nästan sextio år på nacken även om jag skulle säga att det finns en sorts gryende feminism i beskrivningen av Märta. Hon är väldigt aktiv och initiativrik, samtidigt som Lewenhaupt också baktalar henne mest hela tiden. Hon skildras som ful med eldsflammande rött hår, fräknigt, avlångt ansikte, gänglig kropp och med mörka ögon. Detta sätts ännu mer i kontrast med storasystern som skildras som blond och mer eller mindre perfekt till både utseende och personlighet.

Svante Sture

Vad mer konstigt är: Svante beskrivs också som "blond" och som ni kan se på hans porträtt här till höger, tycker jag inte riktigt att den hårfärgen stämmer så bra.



Mig veterligen finns det inget känt porträtt av Märta, men om man utgår från hennes blodssläktingars (Margareta och Märtas tre barn Nils, Erik och Kristina) porträtt, var hon möjligtvis den som bidrog med blonda gener. Hennes svärfar Sten Sture d.y. verkar av allt att döma ha varit blond, men Svante är det inte.



Nils är väldigt ljushårig, medan Erik är något mörkare. Kristinas hår är täckt av en huvudduk på båda porträtten som man identifierat av henne.

Märtas son Erik

Alla barnen verkar ha ljusa, gröna ögon, till skillnad från Svante som är den mörkögda, vilket får mig att tro att barnen fått Märtas ögon. Kristina och Erik har också lite rundare ansikten än Nils och Svante, varför min tanke är att detta är ett drag de ärvt från modern.



Att Märta är vasstungad köper jag helt och fullt. Jag vill inte att hon ska vara knotig och gänglig heller. Jag ser henne snarare som liten och nätt. Detta för att jag vill att det ska kontrastera mot hennes stora personlighet.



Jag läste ut boken väldigt fort. Den var som sagt väldigt
schablonmässig, men medryckande och även om det inte var en skildring av
karaktärerna så som jag tänker mig dem, kan jag inte låta bli att ändå
ha ett varmt förhållande till den.

Märtas dotter Kristina

Märta tillhör, som ni kanske har märkt, en av mina personliga favoriter. Jag tycker hon är en oerhört häftig kvinna med ett spännande liv. Därför vill jag så klart alltid lyfta henne lite extra, men folk ser ut som stora frågetecken tills man nämner hennes syster. Därför värmer det mitt hjärta att någon faktiskt brytt sig om henne så pass mycket att de skrivit en berättelse om henne. Den har, som sagt, stora brister, men hon är väl värd att lyftas fram.







Porträtten av Sturarna är lånade från wikimedia commons.

Föredrag - Sigismunds drottningar

Det sista av föredragen om Vasafamiljen med kontakter till det polsk-litauiska samväldet  på Vasamuseet handlade om Sigismunds två fruar Anna och Konstantia. De var systrar och tillhörde familjen Habsburg som enligt föredragshållaren Jenny Öhman var bäst på att gifta sig. Anna och Konstantia var resultatet av ett av de bröllop där Habsburgarna gifte sig med varandra. Flickornas mamma, Maria Anna av Bayern gifte sig med sin egen morbror, ärkehertig Karl II av Inre Österrike. Då habsburgarna hade dåliga erfarenheter från giftermålen med Sigismunds morbror, skickade hon med en kvinna vid namn Urszula Mayerin som älskarinna åt Sigismund tillsammans med Anna. Urszula verkar ha blivit betydelsefull för hela Sigismunds familj och det polsk-litauiska hovet även om det inte finns något som tyder på att hon skulle ha blivit Sigismunds älskarinna. Som jag sa i inlägget om förra föredraget, verkar han ha älskat Anna.



Jag kan inte påstå att jag kände till mycket om någon av dessa Vasadrottningar utöver namnet. De hade, liksom sina andra tretton syskon, fått en strikt katolsk uppfostran och det krockade ganska rejält för Anna att då bli drottning i det protestantiska Sverige där hon dessutom utsattes för ett starkt hat från prästerskapet och inte minst sin makes farbror.



Det var väldigt spännande att utvidga min kunskap om Vasakvinnorna och har inte så mycket om att säga. Jag uppskattade föredraget. Faktum är att föredragen har varit väldigt bra. De har givit mig mycket ny kunskap om en gren av Vasaätten som jag inte kände till så bra innan. Däremot är jag lite ledsen över att Sigismunds syster Anna inte fick något eget föredrag. Hon tillhör absolut den närmaste familjen och var väldigt betydelsefull för sin bror. Dessutom är hon ganska häftig som person. Hon hade förtjänat att lyftas fram också.