Dräkthistoria

Sturekläderna

Jag tycker det är jätteintressant att få ett helt nytt perspektiv. Jag har inte varit jätteintresserad av mode överlag och dagens mode intresserar mig knappt alls även om jag då och då kan tycka att vissa klädkreationer är fina.



Historiskt mode däremot är jag mer intresserad av då det ofta är av vikt för att förstå en tidsanda. Lite på samma sätt som konsten. Mitt första intresse kom föga förvånande från Sturekläderna som ni kan se här till höger, men också från att jag började gilla den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Muder Mysteries som bäst kan beskrivas som en vuxen variant av Madicken som löser brott i 1920-talets Melbourne. Nej, det var inte kläderna i huvudsak som gjorde mig till ett fan utan mer karaktärerna, men det var ett trevligt "biintresse".

Henry VIII:s porträtt på Hampton Court

Jag har redan börjat läsa kurslitteraturen till Dräkt- och interiörhistoria och tänkte att jag skulle dela med mig lite av vad jag har lärt mig så här långt och tankar jag har kring detta.

• Rustningar under 1500-talet följde klädmodet. Den så kallade Maximilianrustningen kallades så för att den var gjord utifrån modet under kejsare Maximilian I:s regeringstid. Dräkterna hade många veck, varför rustningen fick många veck. I Livrustkammarens bok Modelejon. Manligt mode 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal står också om Erik XIV:s dekorerade rustning vars dekor består av s.k. moresker, ett blomsteraktigt mönster som kom från den islamska världen och blev populärt under 1500-talet. En liknande rustning hade även hertig Magnus.

• Blygdkapseln är inte till för att "förvara" männens penis. Det rör sig mest om att göra det enkelt för männen att uträtta sina behov, så mer var den tänkt som en gylf än något annat. Från början var det bara en enkel trekantig tygbit, som sedan blev stoppad och man kunde använda den som portmonnä. Jag har alltid tyckt att Stureklädernas blygdkapslar är lite speciella. De är utformade mer som rosetter/blommor. Jag har inte hittat någon särskild förklaring eller om de ens finns något utöver att de var dekorativa.

• Kläderna under senmedeltiden var mer figurnära, för att under Gustav Vasas tid bli större och vidare. Det kan ses i det berömda porträttet av Henry VIII från Hampton Court som ni kan se här till vänster. Därefter gick modetrenderna tillbaka till det mer figurnära, vilket kan ses i t.ex. Erik XIV:s friarporträtt. Intressant nog väljer Johan III inte att efterlikna detta ideal på sina porträtt utan verkar mer föredra de mer påbylsade idealet. Kanske var det ett sätt att visa att han mer eftersträvade att bli lik fadern än den äldre brodern. Han kan också ha varit mer bekväm med den klädstilen, men hans mor, Margareta Leijonhufvuds skelett är beskrivet som "gracilt" i boken med resultaten av gravöppningen från 1940-talet. Därför finns en möjlighet att han kan ha känt att han var lite för liten kroppsmässigt.

Som sagt tycker jag det är riktigt roligt att ta in ett nytt perspektiv och det lär komma mer.

Mitt perspektiv

Som ni nog har märkt har jag ett lite annorlunda perspektiv än det vanliga när det kommer till senmedeltidens och vasatidens Sverige och jag kanske har varit otydlig i hur jag tänker, så här kommer ett förtydligande.



Jag utgår ifrån att historien handlar om människor och att det är de som driver handlingarna i det förflutna. Allting händer för att människor gör något eller för den delen reagerar på något som händer. Jag tror att det faktiskt går att förstå människor i det förflutna och, vad som tydligen är ännu mer kontroversiellt: Jag tror att de inte alls är särskilt olika oss och jag tror verkligen inte att det är synd om historiska människor. Nej, inte ens kvinnorna som jag inte heller har märkt vara särskilt "dolda" eller gömda på något sätt. Det är det europeiska 1800-talets borgarmän som anser att kvinnor är värdelösa och spärrar in dem hemma när de får makten i samband med industriella revolutionen. De dolda kvinnorna säger, liksom påståendet att "blodbad var vardagsmat på 1500-talet", mer om oss idag och hur hela 1900-talet var. Det finns nog ingen så avhumaniserande del av historien som den om de senaste 200 åren, men bilden vi skapar oss om världen säger väldigt lite om hur människor faktiskt agerar.



William Goldings roman Flugornas herre utger sig för att vara en studie av hur människor interagerar, men jag läste nyligen en artikel i Aftonbladet (Länk här om ni är intresserade.) om hur sex internatskoleelever i Tonga för 50 år sedan blev skeppsbrutna på den öde ön Ata. Under de 15 månaderna blev de inte alls lika brutaliserade och maktgalna som pojkarna i boken. Man skulle kunna säga att de agerade på det precis motsatta sättet. De tog hand om varandra och hjälptes åt. 1900-talet var ett oerhört brutalt och inhumant århundrade som faktiskt inte kan jämföras med något annat i den tidigare historien. Ändå har jag fått en uppfattning om att man har det som mall och tror att det som var innan därför måste vara mycket värre.



Jag säger inte att du kan lära känna alla svenskar som levde på 1500-talet till 100%. Det räcker inte källorna till. Men det är inte svårt, men oerhört underutnyttjat, att få fram vilka karaktärsdrag personerna som utgjorde den svenska kungafamiljen och adeln hade under 1500-talet. Jag har valt att se fiktivt på Märta Leijonhufvud och hennes familj och vänner för att det gör det lättare att bygga upp 1500-talets Sverige. Betyder det att allt var på exakt det sätt som jag försöker skildra? Nej, absolut inte, men jag skulle heller aldrig påstå det. Däremot underlättar det min insikt om hela renässanskulturen i Sverige att jag faktiskt försökt att lära känna dem. Då blir det också lättare att säga hur de agerar när källorna är bristfälliga eller intetsägande. I det här fallet hjälper det också att känna till samhället och makten under perioden, för sådant kan variera något enormt över tid (och för den delen plats, men vi befinner oss ju i Sverige både Märta och jag). Alla kulturer är olika, men inte så olika att vi inte kan förstå varandra om vi försöker. Vi är alla människor och vi delar upplevelsen av att vara just det!



Jag har fått känslan av att jag är rätt ensam om det här perspektivet och mitt försök att ta ett helhetsgrepp om 1500-talets Sverige och att många betraktar mig som helgalen när jag börjar försvara Gustav Vasa och Sturarna och tycka att både Erik XIV och Kristian II var livsfarliga makthavare. Det är tydligen allmänt accepterat att det var tvärtom och alla vet också att man ska ifrågasätta allt som senmedeltida och vasatida källor och ögonvittnesmål säger, för det är bara Vasapropaganda. Men vad händer om man skulle göra det samma med 1900-talshistorien? Jag tycker att det är bättre att låta människorna som upplevde de här händelserna faktiskt få berätta vad de upplevde istället för att jag ska totalt köra över dem och berätta vad jag tycker borde ha hänt och hur man borde ha reagerat istället. Detta blir särskilt galet i fall som Stockholms blodbad och Sturemorden som faktiskt är två kungars rätt vidriga övergrepp på andra delar av makteliten. I det förra fallet är det ett mer eller mindre totalt utplånande av den och i det andra fallet handlar det om en psykiskt sjuk man som i sig blir utsatt för ett övergrepp av Jöran Persson som egentligen inte har en given plats i systemet. Han kallas ofta "rådgivare" i historieböckerna, men riksrådet ska ha den funktionen och en av dess medlemmar mördas av kungen. Samtiden i båda fallen inser snabbt att det här är fruktansvärda övergrepp, så jag förstår inte varför vi ska börja ifrågasätta det. Eller för den delen försöka bolla över ansvaret på några andra än de som rättmätigt hålls ansvariga av samtiden. I motsats till vad som brukar hävdas av män (för det är alltid män som använder termen!) så var Sverige inget klanvälde under 1500-talet. Det fanns ett välfungerande rättssystem redan under medeltiden med tingen och landskapslagarna. Men de som skriver historia populärt tendera att gå på vad de själva tycker är häftigast, vilket resulterar i våldsporr och Game of Thrones-liknelser och då blir den säkert mest korrumperade rättsinstansen vi någonsin haft i landet till en regelrätt domstol trots att jag trodde det var klart sedan länge hur Höga nämnden fungerade.



Jag har på sistone blivit allt mer frusterad och faktiskt förbannad över hur illa det faktiskt är. Samtidigt har jag också fått uppfattningen om att jag anses vara galen som hävdar att det är det. Jag har en masterexamen i arkeologi, men tydligen ska man även ha ett känt namn och status för att kunna ifrågasätta något historiskt. Bemötandet av mig har de senaste tre åren varit antingen ett mer eller mindre totalt avfärdande, att jag ignoreras totalt eller också börjar man bitcha emot mig antingen för att jag frågar något som de inte kan svara på eller för att jag påpekar fel jag ser att de gör.



Här om dagen erbjöd jag min hjälp till några som jag faktiskt trodde var intresserade nog för att ta det på allvar. Detta eftersom jag är så oerhört trött på att höra blodbadet förminskas och vasar och sturar utmålas som elaka, maktgalna och giriga psykopater och hur alla levde i skräck och olycka under vasatiden. Först var de intresserade, men sedan helt plötsligt sa den ena i princip att de inte alls var intresserade. Det var först efter att jag kontaktade den andra inblandade två dygn senare som jag fick ens ett tack för hjälpen... Ja, jag har ångrat att jag hjälpte dem under dessa två dygn, men det är gjort och var för att jag faktiskt är oerhört trött, arg och frustrerad på att personer som jag faktiskt kommit att betrakta som mina vänner behandlas så illa av personer som jag insett sällan ids kolla upp något ordentligt. Kanske det faktum att jag betraktas som "galen" kan vara till hjälp...

Dräkt- och interiörhistoria

Sturekläderna

I höst kommer jag att gå kursen Dräkt- och interiörhistoria vid Uppsala universitet. (För den som är intresserad finns kursplan här.) och jag tycker att det ska bli jättespännande. Den är helt och håller på distans och jag tycker att det ska bli väldigt spännande. Särskilt de två första momenten med 1500- och 1600-tal. Det som slog mig var att 1500-talet var en så mycket kortare kurs än övriga (4,5 högskolepoäng mot 9 för 1600- och 1700-talet och 7,5 för 1800-talet), men något jag själv insett är att det svenska 1500-talet är rätt dåligt utforskat och vid första anblick i den svenska delen av kurslitteraturen verkar konstvetare medvetna om detta. Kursen beskrivs i kursplanen som jag länkade ovan:

Kursen är kronologiskt och tematiskt upplagd. Varje tidsepok studeras ur såväl ett konst- som dräkthistoriskt perspektiv. Förhållandet mellan kropp, kläder och interiörer analyseras utifrån olika teman som diskrepansen mellan offentligt och privat, sociala hierarkier och maktstrukturer, aspekter på genus, självbild och identitet. Svenska miljöer studeras här utifrån en internationell bakgrund.

Det lilla man ser av en av Sveriges bäst
bevarade renässansinredningar,
Hertig Karls kammare på Gripsholm.

Kursen ges som en del av konstvetenskapen och det ska bli spännande med ett, för mig, i princip helt nytt perspektiv. Kursbeskrivningen och det lilla av kurslitteraturen som jag redan har tagit del i, vittnar om en vilja att se tidsperioden som en "annan" kultur.



Jag har kommit in på konst och mode tidigare (inte minst eftersom Sturekläderna av förklarliga skäl intresserar mig av flertalet orsaker). Som jag skrev i inlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra"  (10 april 2018) fick en kommentar om att den moderna kostymen skulle vara det mest manliga plagget mig att fundera mycket kring just det med det förflutna som en annan kultur. Därför gillar jag den aspekten och jag ser verkligen fram emot att lära mig mer och gå in på detaljer om hur de här människorna levde. Ja, jag är egentligen mest intresserad av 1500-- och 1600-talet, men att även få en inblick i 1700- och 1800-talet som jag ska erkänna att jag kan mindre om, ska bli riktigt trevligt. Alltid roligt att ta in nya perspektiv och såväl hur man valde att klä sig och att bo är viktigt för att förstå historiska människor. Däremot kan ni nog se fram emot mer inlägg om ämnena kursen behandlar (inredning och mode) här på bloggen framöver.

Hemester i Gripsholm på en timme

I inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) berättade jag om mitt besök på Gripsholm för lite mer än ett år sedan. I inlägget liksom i uppföljningen Slott och lokalturism (30 juni 2019) skrev jag om min frustration över att Kungliga slotten tydligen betraktar besökarna som ett nödvändigt ont. De kallar det även slottsvandring och inte besök. Det är tydligt att de mest planerat allt för turistbusslaster som ska rusa genom slottet med egen eller någon av slottets guider och inte direkt intressera sig slottet, dess arkitektur, historia eller svenska porträttsamlingen som Nationalmuseum låter täcka majoriteten av väggarna.

I inlägget Hampton Court: Hem till Henry VIII (13 oktober 2019) skrev jag om mitt besök på Henry VIII av Englands magnifika renässanspalats Hampton Court utanför London i september förra året (2019). Gripsholms beskrivs ibland som Gustav Vasas Hampton Court och det är samma tidsperioder som är framträdande på båda slotten (1500- och 1700-tal). Skillnaden för besökarna är däremot som natt och dag.

Gustav III:s teater på Gripsholm

Stiftelsen Historic Royal Palaces som driver bl.a. Hampton Court och The Tower of London (Jag skildrade mitt besök där i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning [12 oktober 2019].) bjuder in dig till Henrys och drottning Carolines vardag. Du får gå omkring rätt fritt i slottet och med enkla, men effektiva medel får lära känna drottning Carolines hovdamer och veta allt om gästabud i The Great Hall. Folk, även barn, blir kvar där hela dagar. Vad det är tänkt att man ska ta med sig från en, enligt dem själva, "slottsvandring" på Gripsholm har jag nu undrat i över ett år. Men som kassapersonalen svarade till barnfamiljen som frågade vad man inte fick missa före mig och min väninna i kön: "Det finns kanoner och ett lejon." (Fråga inte varför man anser att det förra är lämpligt för barn.)

Svante Stures bländade porträtt

Pandemin har ju lett till en del restriktioner och nu är den snitslade banan ännu mer avskalad. I princip bara rum som leder till nästa rum finns kvar och det är skyltat att det är enkelriktat varför det är omöjligt att gå tillbaka om man väl kommit in. Hur mycket man än vill titta på Svante Stures porträtt igen (trots att Gripsholm/Nationalmuseum fortfarande har placerat en lampa att lysa rakt på porträttet, varför det är svårt att se honom. Det samma gäller en hel del andra porträtt på slottet också, men stackars Svante är värst och jag tänker att det starka ljuset inte kan vara bra för målningens pigment.

Även besökarna var helt annorlunda i år jämfört med förra året. I det ovan nämnda inlägget från mitt tidigare besök, nämnde jag den, för varje rum, allt argare gruppen av fransmän som till slut fick nog av att inte förstå någonting och det fanns också en hel del grupper med kineser. Svenska besökare utgjorde en minoritet utöver de som gick den visning som jag själv deltog i (Denna var bra och jag har inget att klaga på, men slottet bör ju faktiskt kunna förmedla sin historia även utan att man går på någon av dem som dessutom kostar extra!). 

Rikssalen 2020

Så var inte fallet i år trots att det var betydligt fler besökare än i början av juni 2019. Visserligen hade jag förlagt mitt besök till svenska semesterveckor i år till skillnad från förra året, men jag upplevde ändå en stor skillnad. I år bestod nämligen besökarna av en större mängd svenska barnfamiljer. Dessa orsakade en hel del trängsel då det inte fanns något som direkt stimulerade barnen och vuxna svenskar gärna vill lära sig mer om något de vagt minns att de har lärt sig i skolan och också helst vill uppleva slottet och inte bara rusa igenom det (Inte typiskt för svenskar. Fransmännen förra året ville tydligen det samma.).

Den avskalade "slottsvandringen" tog mig och min väninna sammanlagt en timme och anledningen till att det ens tog en timme var för att vi satt och pratade i Rikssalen och i Gustav III:s teater. I övrigt var allt i princip sig likt. Gustav Vasas porträtt sitter fortfarande bakom en dörr även om de nu har den mer öppen, Erik Dalberghs porträtt sitter delvis bakom en annan dörr, en del porträtt är konstigt namngivna (om ens namngivna alls) och Statens fastighetsverks skyltar utanför och det lilla rum med tegel och slottsmodeller innanför butiken som inte kostar en något verkar gjorda på pin kiv mot det man måste betala för. Även om rikssalen fortfarande var belamrad med (lätt stapelbara) stolar så har de åtminstone vänt dem mot tronen, vilket kan anses vara en förbättring. Men vem åker till Gripsholm för att köpa 100 foton på dagens kungafamilj och vart tog egentligen Carl von Linné vägen?

Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen

Mellan 2008 och 2012 gjordes flera större arkeologiska undersökningar i Kalmars nuvarande stadskärna och en sammanfattning av resultaten förmedlas i publikationen Drömmen om det nya Kalmar - Arkeologi på Kvarnholmen som var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet UV Öst (numera del av Statens Historiska Museum) och Kalmar läns museum.



Efter många historieböcker är det skönt att läsa något arkeologiskt. Arkeologer har jag märkt har lite andra prioriteringar, något som blir tydligt redan i Peter Carelli och Per Lekbergs introduktionstext Full fart mot dåtiden! De skriver att undersökningarna av det nutida Kalmar på Kvarnholmen gett "[n]y kunskap som berättar om stadsbornas vardagsvillkor, hälsa, matvanor, konsumtion, materiella kultur och mentaliteter. Genom de arkeologiska undersökningarna har vi fått möjlighet att fördjupa oss i dessa frågor på en sådan detaljnivå som ingen annan historisk metod kan."



Göran Tagesson är inne på samma perspektiv när han i förordet Välkommen till Kvarnholmen skriver att "[v]år förhoppning [---] är alltså att detta historiska underifrån-perspektiv ska kunna hjälpa oss att förstå vår vardagsmiljö bättre."



Jag har vid ett flertal tillfällen här på bloggen, bl.a. i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågat mer vardag i den populära historieskrivningen och det kan väl delvis sägas vara orsakat av att jag har en bakgrund som arkeolog. Med detta sagt är inte mina egna preferenser och perspektiv enda orsaken till att jag tycker att vardagen borde framhävas i populärhistorien. Erfarenheter från visningar av arkeologiska undersökningar jag själv medverkat i, vittnar om att det finns ett enormt intresse för just vardagen. Att det är tråkigt med "kungar och krig" är heller ingen ovanlig kommentar.



Det saknas heller inte forskning om historisk vardag i Sverige. T.ex. Gender and Work-projektets bok Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society handlar om den databas med uppgifter om arbete som finns i de tidigmoderna källorna om Sverige. Däremot får denna forskning sällan stor spridning utanför akademiska kretsar. Detta tycker jag är väldigt synd då vardagsskildringar ofta gör det möjligt att relatera till människorna som befolkar det förflutna. Istället präglas den svenska populära historieförmedlingen av skildringar av de mest spektakulära händelserna (oftast med inslag av våld och brutalitet) och historiska makthavare demoniseras. Detta gäller särskilt Gustav Vasa av någon anledning, vilket jag senast tog upp i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020).



Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen handlar om Kvarnholmen dit Kalmar flyttades i mitten av 1600-talet från dess ursprungliga plats närmare Kalmar slott. Utgångspunkten är som sagt resultaten av arkeologiska undersökningar och vad dessa gett för information om livet i det nya Kalmar under 1600- och 1700-talen.

Men all denna nya historiska kunskap måste komma såväl boende som besökare i Kalmar till del. Kulturarvet är nämligen en angelägenhet för oss alla. Historisk kunskap kan bidra med insikter till oss nutida människor om vår egen tid och plats, förståelse för det främmande och inspiration till ansvarstagande för vår livsmiljö. Dåtiden, det förflutna, kan vara som en mjuk soffa att trivas i, men kan också fungera som en språngbräda för utveckling av samhället 

Även detta citat kommer från Peter Carelli och Per Lekbergs ovan nämnda introduktionstext och förmedlingsbiten betonas även av Göran Tagesson i hans ovan nämnda förord där han skriver:

Men lika viktigt är det faktum att vi samarbetat med pedagogerna på Kalmar läns museum , för att ta tillvara de arkeologiska undersökningarnas potential som tidsmaskiner, som en möjlighet att återuppliva historien, och samtidigt förklara vad vi håller på med.

Förmedlingsbiten är ytterligare något som jag har märkt skiljer arkeologin från historievetenskapen i Sverige. Den största delen av den arkeologiska verksamheten i Sverige idag utförs i samband med exploateringar och förmedling är en självklar del av varje projektplanering. Historievetenskapen är inte lika synlig ute i samhället och dessvärre verkar detta leda till att populär förmedling ofta glöms bort även om en del historiker försöker rikta sig mot allmänheten med varierande resultat.



Utöver de ovan nämnda exemplen (och för den delen boken i sig) förekommer förmedlingsbiten även i Elisabet Schagers artikel Blir det ingenting kvar här? och Emma Angelin Holméns artikel Arkeologi på puben, bloggen och i kyrkan som går in mer exakt på vad som gjordes och Angelin Holmén konstaterar att det är roligt att få gräva, men det innebär också ett stort ansvar att hantera det förflutna och vilken fantastisk upplevelse det är att möta allmänheten. I artikeln Arkeologin och livet skriver Angelin Holmén också om den förmedlingsverksamhet som riktades framför allt till barn. Arkeologer vet att även den arkeologiska metoden är spännande och därför lät man barn på låg- och mellanstadiet vara aktiva i själva utgrävningsarbetet på olika sätt. För att återkomma till det andra ämnet som hittills diskuterats i detta inlägg, skriver Angelin Holmén att: "När vi frågar barn på mellanstadiet kring vad de vill att arkeologerna ska svara på, så handlar det om livet och vardagen."



Flera av de första artiklarna som Stefan Larsson och Hanna Menanders Hur flyttar man en stad och Göran Tagessons Drömmen om den nya staden handlar om den tidigmoderna idealstaden (som även tas upp i Ilona Carlssons idéhistoriska översikt En idéhistorisk bakgrund till Kvarnholmen 1651) och flytten av Kalmar från läget vid slottet till Kvarnholmen i mitten av 1600-talet, ett ämne som kanske inte är helt irrelevant just nu med tanke på att Kiruna håller på att flyttas. Ingen av författarna gjorde några paralleller till detta, men det var något jag ändå tänkte på.

1600-talets idealstad. Bild från Göteborgs

stadsmuseums utställning Göteborgs födelse

Tidigmodern tid var en tid av modernisering för de svenska städerna. De medeltida stadskärnorna ansågs utsatta och svåra att försvara och nya stadsideal kom under första halvan av 1600-talet. Dessa ideal ledde till att en hel del nya städer grundades, men det skedde även en hel del regleringar och utvidgningar av redan existerande städer. Ett par städer flyttades också från sitt ursprungliga läge. Kalmar t.ex, men även Jönköping och Göteborg har flyttats.



I mitt inlägg Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) tog jag upp Göteborgs rätt komplicerade bakgrundshistoria lite lätt och Göteborgs stadsmuseum har i sin utställning Göteborgs födelse gett utrymme för beskrivningar av idealstaden. Här till höger kan du se en bild på en typisk tidigmodern stadsplan.



Försvar var uppenbart viktigt i stormaktstida svenska städer och Kalmar var Sveriges sydligaste utpost och en av de viktigaste handelsstäderna varför det var extra viktigt där. En stadsmur byggdes runt om staden och längs med denna nio bastioner som fick namn efter svenska kungar. T.ex. är Gustav Primus namngiven efter Gustav Vasa (Gustav I). Ekonomin var emellertid ansträngd under 1600-talets alla krigsår och bristen på arbetskraft dålig. Arbetet med Kalmars befästningar kom därför igång på allvar först efter Karl XI:s reduktion 1680-1682 något som tas upp i Annika Konsmars artikel Till försvar av Kalmar nya stad.



Utöver de artiklar som ovan nämnts som handlat om de arkeologiska projekten, förmedlingen samt det nya Kalmar i ideal och praktik, finns en mängd olika artiklar som på olika sätt berör vardagslivet i staden. Emma Maltin pratar om privat och offentligt med hjälp av de, i arkeologiska sammanhang ofta diffusa gårdarna som de tydligare husen omgärdade i artikeln På Kvarnholmens bakgrådar. I en tid då husen inte hade särskilt många rum hade man i södra Sverige så kallade stackarebjälkar som avskärmade den privata delen av huset från den som var öppet för gäster.



I artikeln Brandförsäkringar. Heta källor till Kvarnholmens historia skriver Lotta Lamke om stadens brandförsvar som på 1600-talet fortfarande reglerades av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Där stod att det var förenat med dödsstraff att orsaka en eldsvåda, men det talas inget om ersättning för borgarna som fått sina hus och dyl. förstörda av bränder. Detta är en stark kontrast till de som bodde på landsbygden som skulle få så kallad brandstod i ersättning när deras egendomar eldhärjades. I stadslagen stod bara att borgarna måste samarbeta för att återuppbygga det som skadats. Efter att situationen inte ändrats i den nya lag som kom 1734 startades det första brandförsäkringsbolaget i Stockholm 1746 och Allmänna Brandförsäkringsfonden kom till för hela Sveriges fastigheter 1782. Uppgifter om brandförsäkringar i Kalmar finns från 1800-talet och ger beskrivningar av hus och tomter i Kalmar som utgör viktiga källor för Kalmar läns museums byggnadsantikvarier idag när t.ex. äldre hus i staden ska renoveras.



I Bland bouppteckningar och skuldsedlar tar Eva-Lena Holmgren om hur arkeologin kan kombineras med historievetenskapen som är bättre på att lyfta fram särskilda levnadsöden. Själv utgår hon från smeden Anders Hallberg på tomt 284 i kvarter Gesällen och eftersom artikeln handlar om vad som hände hans efterlevande änka Gunilla Jonasdotter Hallberg som fick skuldproblem efter att han hade dött 1763. Denna artikel kommer före Helén Romedahls artikel Smedjan och smeden som berättar om smedjan på tomt 284 och smedens arbete.



Det talas mycket om "tidsresor" i boken och Dag Lindströms artikel Bland bagare, änkor och annat folk. Om människor i kvarteret Mästaren under andra hälften av 1700-talet är ett av de bästa exemplen på detta. Han går närmare in på människorna som bodde i kvarteret Mästaren på 1700-talet samt likheter och skillnader dem emellan och över tid. Intressant nog var det sällan man bodde kvar i samma hus mer än 10-15 år. Det här gör 1700-talet till ett mycket mer mobilt samhälle än vad man lätt kan få för sig, något som även Hanna Österholm och Cristina Prytz tog upp i kapitlet Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage i boken Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society som jag skrev om i inlägget Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage (13 juli 2020) Även Eva-Lena Holmgrens ovan nämnda artikel i Drömmen om det nya Kalmar tangerar ämnet för det kapitlet i och med att den skildrar ensörjares prekära situation. Dag Lindström tar även upp att hushållens storlek varierade från år till år och att man var mer trångbodda kring sekelskiftet 1800 än man varit i mitten av 1700-talet.



Såväl Jens Heimdals artikel Borgerskapets gröna fingrar som Emelie Sundings Att bruka läkeväxter handlar på olika sätt om stadsbornas odling och vad man kunde göra med det odlade. Sundling skriver om hur man utnyttjade växter för att försöka bota/lindra sjukdomar och Heimdal tar bl.a. upp att analyser av jorden berättar om avfallshantering och gödsling något som tangerar ämnet för Jimmy Axelsson Karlqvists artikel Var slängde de sitt avfall om  sophantering i staden. Ett nytillskott i den svenska kosten redan på 1500-talet som lämnade avtryck i benmaterialet från de arkeologiska undersökningarna i Kalmar var kalkonen som Maria Vretemark tar upp i Kalkoner i Kalmar.



Dricksvatten - en självklarhet? Vattenförsörjning på Kvarnholmen under 300 år är skriven av Cecilia Ring och behandlar ämnet med vattenförsörjning som under 1600- och 1700-talet diskuterades klassades som dåligt av bl.a. Carl von Linné fick mig att tänka på Krister Danielsson och Niklas Hellströms genomgång av det kalmaritiska ölets historia i podden Röster från sydost och nämner just det dåliga vattnet som en förklaring i avsnittet NUWARNDE SKRÅÄMBETEN UPPHÖRA - (Kalmarölet år 1800-1850).



2009 skulle Kalmar domkyrka förbättra för sina besökare och man blev då tvungen att flytta några av de många gravarna i kyrkan och om gravarna som då undersöktes handlar Caroline Ahlström Arcinis artikel En gammal gravkammare öppnas. Ett av skeletten hade hamnat utanför sin kista, förmodligen när man har gjort plats för fler begravningar, ett öde som jag tror har hänt även Märta Leijonhufvuds, vilket jag skrev om i inlägget Märta Leijonhufvud och Sturegraven (8 maj 2020). Ahlström Arcini berättar också om hur männen har halvmånformade urgröpningar i tänderna som vittnar om deras rökvanor. I Arne Åkerhagens artikel Kritpipsfynden på Kvarnholmen kan den som vill läsa mer om kritpipor och tobaksanvändning under tidigmodern tid. Det första omnämnandet av tobak är i ett brev från Ebba Liliehöök till sin son Maurits Stensson Leijonhufvud (Märtas svägerska respektive brorson) från 1594 där hon ber honom sända tobaksfrön. Kritpipor är vanliga fynd när arkeologer gräver tidigmodern tid och de kan ofta placeras ganska precist i tid och rum, vilket gör att man lätt kan få ett hum om en datering på det man gräver ut.



Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen är en bra publikation på det stora hela. Trött som jag är på populärhistoriens ständiga fokusering på makt, var det skönt att bara se begreppet använt på två ställen i hela publikationen. Begreppet "klanvälde" lyste också helt med sin frånvaro. Men publikationen handlade ju om perioden 1600-tal till 1800-tal och inte medeltiden eller 1500-talet...

Terry Deary och Neil Tonge - Horrible Histories: The Terrible Tudors

Ni som känner mig och som har följt bloggen ett tag vet hur förtjust jag är i det brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Jag har nämnt programmet ett par gånger här på bloggen tidigare. Det bygger på en serie böcker skrivna av Terry Deary och en vän i Storbritannien hittade nyligen sina exemplar och skickade till mig. Den första av dessa var The Terrible Tudors som publicerades för första gången 1993 och som Deary skrev tillsammans med Neil Tonge.



I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag ta upp varför det är bättre att nalkas skillnader mellan det förflutna och nutiden. Detta blir fruktansvärt tydligt i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som jag skrev om i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020). Där har man valt samma överdramatiska perspektiv som karaktäriserar den populära historieskrivningen i Sverige och som även lett till bokserier med titlarna Sveriges respektive Världens dramatiska historia på senare år.



The Terrible Tudors består av små kortare texter och serietidningsliknande bildrutor som berättar om ungefär samma ämnen som den överdramatiska historieskrivningen i Sverige tar upp (brott och straff, medicin och galna saker som makthavare har gjort). Den stora skillnaden är att medan den överdramatiska historieskrivningen skildrar allt på blodigt allvar och med ett mer eller mindre illa dolt förakt för historiska personer som t.ex. Gustav Vasa och Sturarna, skildrar Terry Deary och Neil Tonge the Tudors med en stor portion humor, lättsamhet och kärlek till historia som ämne. Böckerna är tydligt riktade till barn, men fungerar lika bra för vuxna.



The Terrible Tudors avlivar myter (som bl.a. lärare i skolan berättar) och påpekar att även om vuxna brukar prata om "the good old days", är det inte säkert att det var så trevligt att leva då. Deary och Tonge går närmare in på hur skolväsendet ser ut, ett ämne som bidrar till att skapa igenkänning med det förflutna samtidigt som man berättar fakta om händelser och beteenden som stundtals är främmande för oss.



I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) skrev jag att Dick Harrison ägnade en stor del av sin bok Stockholms blodbad i ovan nämnda bokserie Sveriges dramatiska historia åt skildringar av brott och straff. Ett avsnitt av The Terrible Tudors ägnas också åt ämnet och man berättar bl.a. historien om Humphrey Lisle i Newcastle.1528 var han del av ett gäng skotska plundrare som stal mer än de 11 pence som gav fängelse (12 pence, d.v.s. en shilling, var det dödsstraff för att stjäla.) och åkte fast. Humphreys liv skonades då han var så ung att domstolen i Newcastle ville ge honom en chans till.



I inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) berättade jag om Västerviks borgmästare Vaste Andersson som Märta Leijonhufvud förvisade från staden efter att han haft ihjäl en man. Utöver detta anklagades han även för tidelag med en ko. Det var dödsstraff för båda brotten, men han verkar ha undsluppit det i båda fallen. Hans och Humphrey Lisles historier är viktiga som motpart till tron att alla avrättades. Berättelsen om Margaret Clitheroe som avrättades för sin katolska övertygelse i 1586 vittnar också om att man inte tog lätt på avrättningsdomar. Domstolen i York försökte nämligen allt för att hon skulle slippa, men hon stod fast vid sin katolska tro och de blev tvungna att ge ärendet till fyra tiggare som avrättade henne. Även Dick Harrisons medger också i Stockholms blodbad  att det vanligaste straffet var böter.



Något som många populära skildringar av brott och straff i det förflutna glömmer är att gå djupare in på lagstiftningen och rättsväsendet. Terry Deary och Neil Tonge går inte så noga in på det senare men förklarar en del. De tar dessutom upp en hel del lagar som t.ex. att Elizabeth I lagstiftade om att alla engelsmän skulle bära en ullmössa på söndagarna för att stötta landets ylleindustri.



William Shakespeare får ett eget kapitel, inte minst för att lära ut de svordomar som finns i hans verk och givetvis får även Henrik VIII utrymme.Terry Deary och Neil Tonge berättar om hans sex fruar och deras öde, men också om hans musikintresse (och säger att han kan ha komponerat Greensleves), hans skicklighet i bågskytte och brottning samt att han var en stor skrytmåns. Sådana här uppgifter leder till att ge perspektiv på honom. Han var uppenbarligen en oerhört brutal härskare, men till skillnad från Gustav Vasa i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt, blir han alltid skildrad som en mångfacetterad person. Detta gör honom och hans tidsperiod mänsklig och intressantare.

Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt

Gustav Vasas mamma Cecilias trolovningsring

Våldsporr! Ständigt denna våldsporr! Det är något som jag tänker allt oftare på varje gång jag på olika sätt tar del av populära skildringar av Vasa-ätten, Sturarna och/eller 1500-talets Sverige och Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt är dessvärre inte något undantag.



Jag är inte direkt jätteöverraskad. Ledtrådarna var tydliga såväl i undertiteln "...en utställning om makt" som i beskrivningen på Kalmar slotts hemsida t.ex:

Med propaganda, våld eller dåtidens maktmedel tar han makten, driven av hämnd och revanschlystnad. Alla uppror slås ner med största brutalitet. Det gäller att försvara ära och heder och med impulsiv träffsäkerhet ställa alla schackpjäser i rätt position och spela ut fienderna mot varandra.

Det här är en bild av Gustav Vasa som jag har väldigt svårt för och som jag skrev i inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) verkar det finnas en enorm skräck bland, framför allt män, som skriver populärhistoria att han var en oerhört kompetent makthavare.

Konstinstallation

Kalmar slotts utställning hävdar (om än indirekt) felaktigt att Gustav skulle ha varit enväldig i såväl hemsidetexten ("... en stark centralmakt där all makt utgår från kungen") som i flera av texterna i själva utställningen. Jag förstår inte riktigt varifrån detta kommer och är något jag också sett i publikationer som riktar sig mer till historieämnet, t.ex. Lars Kvarnström och Susanna Hedenborgs Det svenska samhället 1720-2018 - Böndernas och arbetarnas tid där de skriver: "Precis som sina namnar Gustav I och Gustav II Adolf önskade Gustav III att bli enväldig." trots att vare sig Gustav I (d.v.s. Gustav Vasa) eller Gustav II Adolf var enväldiga och utifrån vad som finns bevarat kan vi inte hitta något som tyder på att de ens försökte. Tanken om Gustav Vasas envälde vittnar om en stor okunskap i hur Sverige har styrts historiskt sett. Det tidigmoderna Sveriges statsskick är att betrakta som konstitutionalistiskt och inte absolutistiskt.



Det absolutistiska statsskicket i det tidigmoderna Europa personifieras av franske 1600-talskungen Ludvig XIV (och medan vi ändå är inne på ämnet vill jag påpeka att Erik XIV:s Jöran Persson inte är någon Jean-Baptiste Colbert heller!). Den svenske kungen måste istället dela makten med riksrådet (en institution skapad för att vara kungens rådgivare) och med riksdagen vilken i Sverige innehåller något så ovanligt som borgare och bönder. Efter Dackefejden utökar dessutom Gustav böndernas inflytande i riksdagen. Han bygger dessutom upp en armé (något som tydligen också är negativt enligt texten om utställningen på Kalmar slotts hemsida) bestående av svenskar till skillnad från de utländska, ofta brutala legoknektar av samma typ som Kristian II tillät plundra landet efter Stockholms blodbad.

Rekonstruktion av Gustav Vasas rustning

"Utställningens tema rör sig kring makt, manipulation och propaganda" heter det på Kalmar slotts hemsida, men jag har svårt att se något som diskuterar eller problematiserar något av begreppen vare sig under 1500-talet eller i vår egen samtid. En hel del beskrivningar förefaller också snarare passa bättre in på Kristian II (som konstigt nog nämns extremt lite i utställningen) än på Gustav.



För att vara gjord för att uppmärksamma ett 500 års-jubileum blir utställningen väldigt märklig då den verkar hata sin huvudperson och jag kan inte komma på något annat land där en stor, viktig makthavare från landets förflutna behandlas så ensidigt och illa som Gustav såväl generellt som i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt gör. Inte ens en så uppenbart brutal härskare som engelske Henrik VIII blir skildrat på det sättet.



Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt består till säkert minst 90% av korta texter som alla utgår ifrån de värsta tolkningarna av Gustav. Det ges inga som helst alternativa förklaringar eller något perspektiv på händelserna som förmedlas. I mitten av det största rummet står en konstinstallation med ljus som då och då skanderar konstiga, nyskrivna texter som också helt utgår ifrån den värsta bilden av Gustav och där man, med bakgrundskunskaper, stundtals kan ifrågasätta om det verkligen var så det hände.

Personporträtt i Kalmar läns museums

utställning Superkronan

Det första man möts av när man kommer in i utställningen är en bild av Niccoló Machiavelli och kortfattade texter som omvärlden där Machiavellis bok Fursten anses ha haft stort inflytande på alla furstar i 1500-talets Europa. Som jag skrev i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) tycker jag att det finns anledning att tvivla efter en genomläsning av boken samt ett Ted talk om personen Machiavelli (Den som är intresserad kan se Ted talket här.) När Fursten publicerades i Italien 1532 satt Gustav också säkert på tronen sedan länge.



Cecilia! Ständigt denna Cecilia! är också något jag ofta tänker då i princip alla som på ett eller annat sätt ska förmedla Vasaätten till allmänheten alltid slutar med att den enda kvinna man väljer att ge plats är Cecilia Vasa. Kalmar slott är lite bättre såväl i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som i deras vanliga vasautställning på att ta upp även andra kvinnor (Konstigt nog lyser Gustavs dotter Anna med sin frånvaro i båda!), men Cecilia finns med på hela tre ställen i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt. Hennes systrar Sofia och Katarina finns också med på bild samt hennes mor Margareta Leijonhufvud som finns med både på bild och i text. Någon som däremot helt lyser med sin frånvaro i utställningen är Gustavs tredje hustru Katarina Stenbock.

Kalmar slott

Något jag verkligen saknade i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt var lokal förankring trots att det inte saknas händelser kopplade till Småland och Kalmar i Gustavs liv. En väldigt viktig händelse som oftast glöms bort är när smålänningarna (som legat lågt i konflikten mellan Sverige och Danmark tidigare) "befriar sig själva" redan i januari 1521 utan någon som helst inblandning från Gustav. Orsaken till upproret verkar vara Kristian II:s avrättningar i Jönköping och dödande av munkar i Nydala kloster (En händelse som ledde till att munkarna gav honom tillnamnet Tyrann.). Inte heller nämns Anna Bielke som försvarade Kalmar slott mot Kristian och som enligt en berättelse ska ha träffat Gustav efter att han kom iland på Stensö utanför staden. Det finns heller ingen riktig förmedling om vad som hände på Stensö och även Dackefejden blir ytligt och kortfattat beskrivet.



Jag har inte upplevt en utställning där så få besökare stannat längre sedan mitt besök på Gripsholm 2019 vilket jag skrev om i inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019). Det enda rum där jag såg att folk blev intresserade på allvar var i rummet där man hade trängt ihop Gustavs mamma Cecilia Ekas (äkta) trolovningsring tillsammans med flera rekonstruktioner av rustningar och vapen i en enda monter. Jag uppskattar att man kunde känna på en rekonstruktion av Gustavs svärd, men istället för att låta föremålen tala för sig själv, hade man satt upp en dataskärm där besökare kunde titta närmare på rustningen. Det här rummet var betydligt mindre än det stora med korta texter på träpaneler och konstinstallationen och även om det aldrig var någon fråga om direkt trängsel, kändes det underligt prioriterat ur coronasynpunkt sett till hur få som faktiskt stannade i det större rummet.

Cornelis Tromp

Kalmar slott skriver på sin hemsida att man ska arbeta fram ett skolkoncept med "spännande infallsvinklar på makt, manipulation, våld och propaganda utifrån Gustav Vasa och med dagens verklighet för ögonen" och även om jag inte vet vilken åldersgrupp man skulle vända sig till, men finner det märkligt att prioritera detta framför vad Gustav faktiskt gör för Sverige som nation. Baserat på ett skolarbete på Kalmar läns museum gjort av två 11-åriga flickor är det heller inte det som intresserar barn av Gustavs historia.



Jag besökte Kalmar slott i torsdags (16 juli 2020) och dagen efter blev det ett besök på just Kalmar läns museum. I inlägget Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan (21 mars 2019) pratade jag om deras utställning om Regelskeppet Kronan och kontrasterna är enorma mot Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt. Här blir besökarnas oftast kvar längre stunder och hur många gånger man än kommer tillbaka, hittar man alltid något nytt (I fredags upptäckte jag t.ex. att befälhavaren för dansk-nederländska flottorna hette Tromp.). Den är jordnära och oerhört visuellt tilltalande med föremålen från skeppet som vägledare för historieberättandet. Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt är snarare det motsatta. Utöver ringen och alla rekonstruktioner hade man lika gärna kunnat göra en kortare bok med alla utställningstexterna och det fanns egentligen ingenting i texterna som inte förmedlats en miljon gånger innan på andra håll (Det hade blivit ännu en bok om "den riktiga tyrannen" Gustav Vasa, men ändå...). Som sagt var ingen besökare direkt jätteintresserad av vare sig texterna eller av att höra skådespelaren Shanti Roney låta lite arg och elak.



Kronan-utställningen är som sagt jordnära och väldigt konkret och sommartillägget Superkronan var ett trevligt komplement med kortfattade personporträtt av en amiral, en lärpojke, en båtsman och hans trolovade som blev änka när han dog i förlisningen. Museet har gjort planscher där man ser fotografier på modeller uppklädda som de historiska personerna ihop med kortfattade personporträtt där "de" fått svara på frågor om hemort, familj, ålder och dyl. likt de som förekommer vid personporträtt i dagens media. Att ha personer som utgångspunkt för utställningar skapar igenkänning och gör att historien (och utställningen) kommer närmare besökaren. Att det dessutom går att leka i Superkronan hjälper också till för upplevelsen. Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt handlar inte det minsta handlar om Gustav Vasa som person och jag såg inte röken av en enda bild av honom, vilket blir ännu märkligare med tanke på att det är han som ska vara huvudpersonen. Man verkar snarare vilja distansera och demonisera honom och utställningen är heller inte särskilt visuellt tilltalande.



Medan Kronan- och Superkronan-utställningarna är jordnära, enkla och konkreta verkar allt krut i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt ha lagts på att intellektualisera Gustav Vasas historia, vilket inte alls fungerar för det blir mest svårbegripligt. Mycket verkar också halvfärdigt och alla pengar verkar ha gått till rekonstruktioner av rustningar och konstinstallationen. Inget försök har heller gjorts att integrera utställningen med Kalmar slotts vanliga Vasa-utställning där jag hoppas rustningsrekonstruktionen ska stå senare eftersom Gustav inte är jättenärvarande i den heller. Den är dockhelt okej bortsett från det ovan nämnda utelämnandet av Gustavs dotter Anna och att man, liksom Vadstena slott, fått för sig att Erik Sture skulle vara Gustavs son Magnus (och att det tydligen inte är något som helst problem att det är fel) vilket jag tagit upp tidigare i mitt inlägg Kalmar slott (15 maj 2019).



Om man nu vill att Gustav Vasa ska "tala ur skägget" undrar jag varför man inte valt att läsa in hans brev med moderniserat språk istället för märkliga nyskrivna texter där han bara är arg och elak (och som kan ifrågasättas även om den om reformationsriksdagen i Västerås ligger hyfsat nära sanningen). Nu blir det snarare som att han talar i nattmössan!

Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage

Kapitel 3 av Gender and Work-projektets publikation Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society hette Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority och handlade, som man kan gissa sig till av titeln, om äktenskap och dess påverkan på vilka arbetsuppgifter personerna ansågs kunna utföra. Där presenterades den så kallade tvåförsörjarmodellen och det påpekades också att det var svårt att vara ensam om att försörja sig själv och en eventuell familj (vilket kallas ensörjare i källorna).



Kapitel 4 heter Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage är skrivet av Hanna Österholm och Cristina Prytz. Detta handlar om ensörjarna som antingen aldrig varit (och inte heller alltid blev) gifta eller hade förlorat sin partner.



Kapitlet är bra och intressant av flera orsaker, men om jag skulle få önska något som borde ha tagits upp är det hur situationen såg ut för ogifta (ensamstående) föräldrar (som jag misstänker i stor utsträckning var kvinnor). Hanna Österholm och Cristina Prytz tar bara upp att samtidigt som äktenskapen minskade i antal under 1700-talet, ökade antalet oäkta barn. Det kanske är svårt att hitta information om detta, varför jag inte tänker låta detta dra ner hela reaktionen på kapitlet.



Att antalet gifta sjönk under 1700-talet är intressant eftersom tidigare studier av ogiftas situation i det förflutna oftast utgått ifrån att det var ett tillfälligt tillstånd i en persons liv, men som berättelsen om pigan Helena som dog 1694, och som Österholm och Prytz återkommer till flertalet gånger, förblev en del personer ogifta hela livet.



I sin bok Kritiska tankar om historia skriver Maria Sjöberg att ökad kommunikation, större flock och social kompetens betraktas som ledstjärna i evolutionsforskningen. Sjöberg undrar om människans allt större hjärna var orsaken till eller förutsättningen för detta och att samstämmigheten om social kompetens som huvudorsak till att evolutionen sett ut som den gör, leder till frågor. Hon verkar mena att det skulle vara ett västerländskt perspektiv då det var västerlänningar som "upptäckte" resten av världen.

Aktuella världshistoriska översiktsverk tvinnar alltså sina kronologiska trådar kring begreppet nätverk medan evolutionsforskningen förfäktar motsvarande utvecklingstanke utifrån termerna flockbeteende och social kompetens. Sammanträffandet är knappast en tillfällighet. Kanske nätverk och social kompetens i högre grad avspeglar vår tids värderingar än utgör avgörande komponenter i människans historia. (Maria Sjöberg 2012:36)

Jag ska erkänna att jag har svårt att förstå riktigt vad Maria Sjöberg menar. Kapitlet hon diskuterar det i handlar om skildringen av människans utveckling i historieskrivningen och jag vet inte när hon menar att "vår tid" börjar. Hanna Österholm och Cristina Prytz tar nämligen upp just hur viktiga sociala nätverk var för ogiftas försörjning i Sverige under tidigmodern tid.



Enligt Gender and Work-databasen hade ogifta betydligt oftare underordnade arbeten som, om det rörde unga individer, ofta blev en form av utbildning. Sysslorna varierade, men var generellt hårdare på landet, men fler i städerna. Detta skulle kunna utgöra en grund till urbanisering, men Hanna Österholm och Cristina Prytz vill inte dra några slutsatser om detta i kapitlet utan påpekar att det kräver mer forskning. Många gånger innebar arbetet att såväl män som kvinnor (eller flickor och pojkar då det gällde även barn och tonåringar) tvingades iväg från hemmet. Säsongsarbete var vanligt i Norden vilket ledde till en del folkomflyttningar från 1300-talet och framåt. Främst gällde detta ogifta män, men från 1700-talet ökar andelen kvinnor. Kvinnor kunde dock tidigare söka jobb långt hemifrån utan att det påverkade deras "heder". Den troligaste orsaken är att det rådde konstant brist på arbetskraft. Däremot poängterar Österholm och Prytz att man inte gav sig ut på jakt efter arbete hur som helst utan var i ständigt behov av ett socialt nätverk för att få tag på nya anställningar, något som går på tvärs mot Maria Sjöbergs funderingar om det inte kan vara lite av en anakronism att tro att socialt nätverkande bara är ett nutida fenomen.



Rörligheten skapade frihet och självständigt handlingsutrymme (agency) åt ogifta och de hade rätt att dra sina arbetsgivare inför rätta om de inte ansåg sig få vad de utlovats i t.ex. lön, mat och dyl. och hade då även goda chanser att faktiskt vinna de rättsmålen. Även om de var väldigt utsatta vittnar detta och att man hade rättigheter att byta arbetsgivare när kontrakten löpte ut (vanligen efter ett eller två år). Det senare blev ett tydligen ett problem för arbetsgivarna under 1700- och 1800-talen och ledde till att staten försökte olika restriktioner för att hindra folk att lämna vissa delar av landet. Ogifta hade en underordnad position och de gifta ofta en överordnad, men servicejobb var betraktat som något hedervärt och i kriser kunde även gifta personer ta denna typ av jobb. Detta gör att termerna piga och dräng inte alltid används om unga, ogifta individer.



Det föredrag som Sofia Ling höll på Vasamuseet i höstas och som jag skrev om i inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) handlade om att även gifta kvinnor hade rätt att klaga på orättvisor i sin försörjningssituation till myndigheterna (i just det fallet Stockholms handelskollegium). Senaste tiden har det ju talats en del om ekonomi. Det är en term som jag, inte minst genom att läsa Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society har kommit att misstolkas på sistone. För de allra flesta av människorna i världen (både historiskt och idag) är inte ekonomi en fråga om att lägga ofattbara mängder pengar på hög. Det handlar om ren överlevnad för en själv och ens familj. På 1500-talet framstår inte ens den svenska eliten som jätterik. Det är t.ex. svårt att överleva på jordbruk i Sverige och arvslagstiftningen där alla barn har arvsrätt gör att jordbruksegendomar styckas upp väldigt mycket varför det enligt Hanna Österholm och Cristina Prytz fanns regionala begränsningar om hur mycket de kunde styckas upp i största delen av landet. Gustav Vasa tar dessutom över en svensk statsapparat som verkar ha gått runt på luft under i princip hela Sturetiden och där Kristian II kramar ur det allra sista. Det är en väldigt prekär situation som Gustav Vasa lyckas vända. (Jag har inte hittat någon direkt forskning om detta och har nu även frågat de som jag tror kan veta mer om det, men det är en tendens jag tycker mig skymta i källorna.)

Konserverade begravningsregalier från Strängnäs domkyrka

Kristina av Holstein-Gottorps krona före och efter

restaureringen. (Foto: Acta konserveringscentrum,

Annmarie Christensson)

Sommaren 2018 stals Karl IX:s begravningskrona och riksäpple och Kristina av Holstein-Gottorps krona från Strängnäs domkyrka. De hittades i ett något tilltufsat skick något halvår senare och har därefter genomgått en noggrann restaurering på Acta koncerveringscentrum.

Karl IX:s riksäpple före och efter restaureringen.

(Foto: Acta konserveringscentrum, Annmarie Christensson)

Som det går att se på de här före och efter-bilderna som jag har fått tillåtelse att använda av Annmarie Christensson på Acta konserveringscentrum kan man minst säga att vi har oerhört skickliga konservatorer. Även om det kunde ha varit betydligt värre, så har det nog krävts mycket jobb och inte minst pill för att räta ut de skavanker som tjuven åsamkade dem. Och visst blev de fina!

Karl IX:s krona före och efter restaureringen.

(Foto: Acta konserveringscentrum, Annmarie Christensson)

Monument och historiska segrare

Slaget vid Chickamauga (bild från Wikipedia)

1860 valdes republikanen Abraham Lincoln som USA:s president. Detta ogillades av de amerikanska sydstaterna som bröt sig ur unionen med nordstaterna i mars 1861 och bildade Confederate States of America. Detta ledde till Amerikanska inbördeskriget som varade tills den konfedererade armén besegrades av nordstaterna i slaget vid Appomattox Court House 9 april 1865.



Flera tolkningar har framlagts om orsakerna bakom kriget t.ex. ekonomiska motsättningar mellan industrialiserade nordstater och stapelvaruexporterande sydstater. Moderna tolkningar pekar dock oftast ut slaveriets som huvudsaklig orsak då detta var en förutsättning för sydstaternas ekonomi.



Nordstaternas seger innebar att slaveriet avskaffades, att Confederate States of America upplöstes och gick tillbaka in i den tidigare unionen samt att den federala regeringens inflytande över delstaterna stärktes.



Att segrarna skriver historien är en extremt spridd klyscha som kommit att mer eller mindre betraktas som en allmän sanning. Det som skedde med minnesvården av det amerikanska inbördeskriget efter kriget tillhör emellertid de bästa exemplen på att det finns behov av att ta det med en nypa salt.



Stayer världen över har kommit under våldsam debatt på senare år, inte minst senaste månaderna. Den började med de amerikanska statyerna över sydstatsgeneraler. Dessa borde enligt principen att segraren alltid skriver historien inte finnas. Så varför gör de det?



Segregationen baserat på hudfärg i sydstaterna tog inte slut i och med avskaffandet av slaveriet. Tvärtom levde det kvar länge. Homer Plessy i Louisiana var en åttondel mörkhyad och stämde ett tågbolag i delstaten för att han, trots att han såg vit ut blev tvungen att åka i en tågvagn för svarta. Ärendet gick hela vägen upp till USA:s högsta domstol som 1896 slog fast att "raserna" skulle behandlas lika, men leva åtskilda. På så sätt kom de så kallade Jim Crow-lagarna om segregering beroende på hudfärg till. Intressant nog var det i samband med dessa lagars tillblivelse som den första vågen av sydstatsgeneralstatyer restes. Den andra kan knytas till medborgarrättsrörelsen under 1950- och 60-talen.



Som sagt är det egentligen rätt underligt baserat på en allmänt spridd föreställning om historieskrivningen. Sydstaterna vann alltså inte själva inbördeskriget, men makten över minnet av det. De vände upp-och-ner på historien för att rättfärdiga sin egen rasism och fortsatta makt över mörkhyade.



I sin bok Historien och varför den angår oss skriver Lynn Hunt om hur man i Japan på sistone börjat ifrågasätta historiska skildringar av japanska övergrepp i modern tid eftersom man menar att de skrivits av det segrande USA. Kina använder övergreppen som Japan utsatt dem för i sin propaganda, men att segrarna skrivit historien betyder ju inte massakern i Nanjing 1937 aldrig ägt rum. Den hände och var förmodligen fruktansvärd för kineserna.



I mitt inlägg Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott (6 september 2019) skrev jag hur flera svenskar och danskar har försökt att nedtona betydelsen av Stockholms blodbad och ursäkta Kristian II. Trots att tillnamnet Tyrann myntades av munkar i Nydala kloster efter att han hade ihjäl ett antal av dem och således inte kan relateras till Gustav Vasa eller kan anses vara en konstruktion av 1800-talshistoriker. De senaste tre åren har jag märkt att samma "offensiv" har gjorts mot Sturemorden för att ursäkta Erik XIV och Jöran Persson. Den senaste i raden är Dick Harrison i tidningen Populärhistorias specialnummer Harrisons historia. Professorns bästa artiklar där han försöker hävda att man ska betrakta det som redan när det begav sig klassificerades som mord som regelrätta avrättningar. Samtidigt påpekar han att det inte går att säga om de är skyldiga till en sammansvärjning eller inte.



Sturemorden och ännu mer Stockholms blodbad (till blodbadet räknar jag även de andra övergrepp som Kristian II gör mot befolkningen i Sverige och Finland) är oerhörda övergrepp från makthavarna som inte tolereras av de som upplevde dem. Detta bevisas genom att såväl Kristian II som Erik XIV avsätts kort tid efter händelserna ifråga. I boken Stockholms blodbad i serien Sveriges dramatiska historia menar Dick Harrison också, efter att ha noga redogjort för händelsen, att man kan ifrågasätta de s.k. käpplingemorden som "svensk 1400-talspropaganda" något jag skrev mer om i inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019). Det samma gäller för övrigt i princip alla källor som på något sätt talar gott om de övriga vasaregenterna bortsett från Erik XIV (och i Harrisons fall även Sigismund, men han var ju också förloraren).



Jag är helt för att vara källkritisk, men jag tycker det blir oerhört problematiskt när man börjar ifrågasätta alla källor och försöker försvara makthavare som uppenbart utsatte folk för brutala övergrepp. I fallet med Sturemorden erkänner dessutom Erik XIV att det var fel när han börjar må bättre. Det är bl.a. därför han bekostar offrens begravning. Att han senare delvis svänger i frågan vittnar om hans inkompetens som ledare. Vare sig han eller Kristian II gör heller något som är bra för riket och dess befolkning. Tvärtom blir det tydligt att deras båda regeringstider är extremt blodiga paranteser.

Förnekandet av Förintelsen har bildat mönster för den som vill ljuga om historien; dess förespråkare vägrar helt enkelt att erkänna giltigheten av ögonvittnesskildringar från offer och dem som befriade koncentrationslägren och den senare grundliga historiska forskning som har slagit fast namnen och antalen för dem som dödades och spårat förövarnas medel och motiv i deras olidliga detaljer.

Citatet kommer från Lynn Hunts ovan nämnda bok och gjorde mig ännu mer orolig över hur 1500-talskällorna betraktas av inte minst de som försöker sig på att skriva om det populärt såväl fackfolk som andra. Förintelsen är givetvis något oerhört i världshistorien som är bra mycket värre än både Sturemorden och Stockholms blodbad, men samtidigt gör det mig orolig att det finns samma tendens att helt avfärda källor från t.ex. ögonvittnen och offer från medeltiden och vasatiden som "propaganda". Hur kan man avfärda förintelseförnekare om man använder samma metod själv? Jag förstår heller inte vad man har att vinna på att totalt dissa Gustav Vasa eller förneka käpplingemorden. Det enda jag kan tänka mig är att det handlar om att försöka skriva "antinationalistisk historia". Lika lite som att borttagandet av statyer av Carl von Linné (som inte är uppsatta av rent rasistiska orsaker likt de av sydstatsgeneralerna i USA) tar bort rasismen i Sverige, blir den emellertid antinationalistisk av att man avfärdar alla händelser där Sverige/svenskar utsatts för övergrepp, som framställer Sverige/svenskar i bra dager eller ifrågasätter alla svenska makthavare som gillades av nationalromantiska historieskrivare på 1800-talet. Den antinationalistiska förklaringen håller inte när det kommer till Erik XIV, men i det fallet kan man i sådana fall misstänka att det beror på att han inte var "segraren".



Som exemplet med sydstatsgeneralstatyerna i USA visar, skriver inte segrarna alltid historien och även om det gör det, betyder det inte att de alltid har fel. Det märkligaste av allt är nog ändå skräcken för att Gustav Vasa ska ha varit kompetent till skillnad från sin närmaste före- och efterträdare.