torsdag 24 december 2020
Kung Märta och jag
onsdag 9 december 2020
Biografiförfattare
Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv.
Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet.
Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...
Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt.
Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?"
Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.).Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud.
När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i.Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i.
Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext.
Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien.Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor.
Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr".Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie.
måndag 16 november 2020
Charmören Kristian II
P3 historias senaste avsnitt om Kristian II är inte historieförmedling utan sensationslysten, populistisk klickjournalistik (De har alltid varit väldigt mycket vurmande för sensationslysten klickjournalistikhistoria, men avsnittet om Kristian II tar faktiskt priset!) och som nu även försvarar politiska massmord och statsterrorism, något som de TYVÄRR INTE ÄR ENSAMMA OM utan det är extremt vanligt att detta görs inom den populära förmedlingen av 1500-talet av någon anledning och som också försvaras av en del professionella historiker.
torsdag 12 november 2020
Tre år
Jag har insett att folk gärna avfärdar mig för mitt val att skriva skönlitteratur, men det betyder inte att jag faktiskt inte bryr mig om källor och fakta. Tvärtom tycker jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på fakta. Jag har svårt att förstå perspektivet att det skulle finnas för få källor för att kunna förstå den svenska/nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag tycker att man kan få en okej bild av grundläggande personligheter och händelser. Däremot tycker jag inte att det finns nog uppgifter för att kunna skriva ordentliga biografier. Jag övervägde detta när jag började fokusera på Märta, men insåg att skönlitteraturen skulle ge mig andra friheter att utforska henne som person samt hennes relation till hennes familj och vänner (vars personligheter jag också vill utforska). För mig har skönlitteraturen blivit ett sätt att försöka levandegöra det förflutna på ett sätt som en historiebok inte kan och jag tror (och hoppas om det blir av) att det kan vara en inkörsport till historien för andra också.
Mitt nya djupdyk i konstvetenskapen i och med kursen i Dräkt- och interiörhistoria nu i höst har lett till att jag blivit styrkt i min tro att olika konstformer på många sätt kan vara bra om man vill förstå något. Som del av kurslitteraturen (Ni kan se en del av den på bilden ovan till höger.) har jag fått läsa stycken ur Baldesar Castigliones bok Hovmannen (Il Cortegiano) som är en bok som ofta refereras till (även om den inom populärhistorian i princip aldrig nämns eftersom man där istället helt koncentrerar sig på Fursten av Niccoló Machiavelli) och den framstod som så intressant att jag bestämt mig för att försöka ha tid att läsa den vid sidan om. Jag har inte kommit så långt än, men fascineras över hur oerhört detaljerad han är.
Bland det jag tycker har varit mest spännande att upptäcka med 1500-talet är historiesynen. Det behövde inte vara 100% faktamässigt korrekt utan handlade mer om att sprida moralisk kunskap. 1500-talet har ingen gräns mellan fakta och fiktion, något som jag inte känner är lämpligt att ta efter i historieforskningen eller populärhistorien. Vad jag däremot tycker att vi kan ta till oss är viljan att känna igen sig i historiska personer. Den moderna historieskrivning tenderar istället ofta framhäva olikheter (ofta med mer eller mindre evolutionistisk prägel). Samtidigt har jag märkt att det som Witold Rybczynski skriver i sin bok Home. A Short History of an Idea om att det faktum att vi blivit så besatta av att försöka rensa bort vår egen tid från historiserande framställningar i t.ex. olika konstformer eller i olika designkollektioner (Rybczynski pratar framför allt om Ralph Lauren, men nämner även Estée Lauder och Malcolm S. Forbes.) stämmer. Det tyder på att det är något vi saknar i det förflutna som den moderna världen inte riktigt kan ge oss.
lördag 7 november 2020
Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år
söndag 25 oktober 2020
Paul Borenberg - Flört och lust i 1600-talets Stockholm
I Vasamuseets tidigare Afternoon Tea-föredraget Äktenskap och relationer i tidigmodern tid som jag skrev om i inlägget Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019) talade Malin Lennartsson om hur man ofta misstolkar tidigmoderna äktenskap och att de inte främst verkar vara resonemangs- och barnäktenskap. Det här kom även Paul Borenberg in på i sitt föredrag och visade att man bl.a. måste ha en egen gård för att gifta sig och att hushållen bara skulle bestå av ett gift par. Det här innebar att man ofta var ca 25 år när man gifte sig och det var inte ovanligt att man fick vänta tills dess man var 30 år. Borenberg menar att situationen kan ha varit annorlunda inom adeln och bland kungliga. Kungliga äktenskap var av förklarliga skäl ofta politiska, men t.ex. Brita Plancks bok Förnuft och känsla. Adel, kärlek och äktenskap vittnar om att äktenskap inom adeln på 1700-talet inte förefaller ha varit helt politiska utan att det faktiskt ofta förekom kärlek mellan parterna. Det här är faktiskt något jag själv också lagt märke till i källorna från 1500-talet. Det förekommer väldigt få kärleksbrev, men de flesta äktenskap verkar fungera helt okej. Adeln var en liten grupp människor (ännu mindre efter Stockholms blodbad) och man hade koll på och umgicks med varandra. Faktum är att det inte egentligen är så särskilt stora skillnader från hur vi skaffar äktenskapspartners idag. Även om det givetvis förekommer att man går utanför sin "egen krets", är det allra vanligaste att man faktiskt gifter sig med någon inom den. Vad jag har fått ut ifrån sociala medier på sistone är att många konstigt nog inte orkar med att vara nära sin partner (eller sina barn) hela dagar, något som oftast var nödvändigt i de tidigmoderna äktenskapen. Intressant med både Kristina Gyllenstiernas och Margareta Vasas äktenskap är att de väljer män som inte påminner dem om Stockholms blodbad. Johan Tre Rosor som Kristina gifter sig med är i och för sig svensk adelsman, men han har varit hos den tysk-romerske kejsaren sedan åtminstone 1517 och kommer förmodligen hem först 1523.
Paul Borenbergs föredrag handlade framför allt om sex före äktenskapet och hur pigor och drängar hanterade sin sexualitet. I synen på sex och sexualitet skiljer sig protestantismen från katolicismen och därför förändras synen på sex en del när Sverige på allvar blir protestantiskt kring sekelskiftet 1600. Katolicismen såg sex som något ont, men erkänner att det ändå är nödvändigt. Protestantismen däremot sa att sex är jättebra, men bara om det sker inom äktenskapet. Den första svenska lagboken trycktes 1608, d.v.s. när man precis bestämt sig för att verkligen vara ett 100% protestantiskt land och eftersom protestanter vill vara mer trogna Bibelns ord, blev bibliska lagar ett appendix. Med tanke på att en majoritet av de som dömdes för brott som enligt lagarna skulle leda till dödsstraff benådades, verkar det också som att samtiden också förstod att lagstiftningen var rätt galen.
Prostitution var förbjudet, men förekom. Paul Borenberg tog upp Tjock-Sara i Stockholm som Annika Sandén gick närmare in på i sitt Afternoon Tea-föredrag Missdåderskor i vasatidens Sverige som jag skrev om i inlägget Annika Sandén - Missdåderskor i Vasatidens Sverige (30 november 2019) och det skedde också en hel del supande och finns, enligt Borenberg, många historier om gäng av drängar i Stockholm som spöar stadsvakten Privata fester var ovanliga, men ungdomarna träffades på likvakor och festade. Detta förbjöds på 1680-talet då det ansågs omoraliskt.
Det var tydligen vanligt att man träffade sin blivande partner hos sin arbetsgivare och "dejtande" var där okej så länge husbonden kunde hålla lite koll på dem. Paul Borenberg påpekade att hushållen inte på något sätt var stabila och det fanns väldigt mycket insyn. Tjänstefolk verkar även ha rätt att klaga, något som också påpekas i boken Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society utgiven av Gender and Work-projektet vid Uppsala universitet och som jag skrivit om i flera inlägg vilka hittas här.
Inom hushållet var det dessutom väldigt ovanligt med mycket personligt utrymme och tjänstefolk sov ofta flera i samma säng. Det här verkar däremot inte ha varit ett hinder för folk att ha sex då flera vittnesmål finns om att man hört andra ha sex i samma rum. Det verkar också ha varit vanligt att man gick till en tredje person eller sökte ensamhet i trappuppgångar och uthus.
Man använde tydligen en uppsjö av ord för sex som t.ex. att betäcka/belägra ngn, bedriva sina lustar/otukt, bola, ha lekamligt umgänge och dessutom finns ordet knulla finns belagt i skrift från 1500-talet och framåt. Däremot har man inte något koncept för sexuellt samtycke, varför 1600-talet i våra ögon lätt blir till en våldtäktskultur.
Heterosexualitet är normen och det är viktigt att barn föds inom äktenskapet. Detta göra att det har en tillhörighet, vilket är av yttersta vikt i ett samhälle med knappa resurser. Kvinnlig homosexualitet var emellertid mer accepterad än manlig som kallades sodomi. I fallet med den manliga handlade det mycket om att det sågs som att mannen frångick sin plikt. Däremot var tydligen tidelag värre och det var vanligare att man anklagade någon för tidelag än sodomi. Däremot berättade Paul Borenberg om borgaren Olof Knutsson i Stockholm som, utifrån tänkeböckerna, verkar ha förgripit sig på urmakarens unge son Lars. Lars friades, men inte Olof, men det verkar som att han till slut benådades.
Paul Borenberg var en jätterolig föreläsare och ämnet väldigt intressant. Jag köpte hans avhandling som sagt och ser fram emot att läsa den när tid finnes. Däremot tror jag i tumultet som uppstod att jag glömde min penna på Vasamuseet.
lördag 10 oktober 2020
St Göran och draken
onsdag 30 september 2020
Hanna Enefalk - Droger under svensk stormaktstid
1600-talet var väldigt intresserad av olika typer av droger, vilket syns på flera ställen i William Shakespeares verk, vilket berodde på såväl den naturvetenskapliga utvecklingen som utvecklingen av den globala handeln. Européer kom att ta många olika beroendeframkallande substanser hem t.ex. opium, kaffe, te och kakao. Drogerna var (och är än i dag) väldigt viktiga för den globala handeln. T.ex. kaffe är den största handelsvaran bortsett från olja idag. Däremot verkar cannabis inte ha varit något som européerna intresserade sig för att röka trots att de mötte detta både i Asien och Afrika. Fram tills efter andra världskriget ("Bob Marley"-tid som Hanna Enefalk uttryckte det.) odlade man hampa i Europa enbart för att använda till tågvirke. Däremot rökte icke-vita arbetare och slavar det.
Hanna Enefalk beskrev olika typer av droger som kunde hittas ombord på örlogsskepp under 1600-talet. En del för ren medicinsk användning, men en del av andra orsaker. De kategorier hon tog upp var: växter, mineraler, animala produkter, destilerad sprit och jästa drycker. Den sista kategorin var ännu den vanligaste rusdrycken. Starkspriten användes en del i kruttillverkning och importerades från Lübeck från slutet av 1400-talet. Det var dock först under 1600-talet som det på allvar började användas som rusdryck. Det fanns hembränning i Sverige från 1630-talet. Ombord på Vasa hittades också en flaska med någon arraksliknande dryck.
Enefalk kom in på hur mycket droger och hur många olika sorter av dem som användes (och fortfarande används) i krig. Inte minst tenderar soldater att vara storrökare. Det är lite som att man släpper alla gränser, vilket ju faktiskt kan sägas vara sant även när det gäller själva striden då man måste vara medveten om att man kan dö själv och vara redo att döda andra. "Flottan seglade på öl" var något som Enefalk sa och med det menades att flottan konsumerade massor av ölen eftersom det innehöll kalorier och blev inte dåligt lika snabbt som vattnet. Ölets alkoholhalt varierade däremot. Vin dracks främst av de högre stånden, men blev vanligare när adeln blev rikare under 1600-talet. Vintunnor har hittats från Kronan.
De kritpipor som man hittade ombord på Vasa tillhör enligt Enefalk de äldsta kända i Sverige. Däremot läste jag någonstans om hur Ebba Lilliehöök bad sin son Mauritz Leijonhufvud om en tobaksplanta redan i slutet av 1500-talet, så det var absolut använt i Sverige redan före Vasas tid. (Tyvärr tillhör det en sådan källa som jag inte skrev några anteckningar om och nu har svårt att hitta igen, men jag vet att den finns någonstans.)
Myndigheterna var under 1600-talet oroliga för att rökning och hembränning skulle orsaka eldsvåda och prästerna ställde sig också kritiska, men mest av religiösa skäl. Däremot sjönk Vasa i början av en enorm drogrevolution där människor varit oerhört hänsynslösa i sin jakt på droger (Ännu mer om man även räknar socker som en drog.).





















